Peter Wahlbeck kan inte stava.

/Jonas och Andres

TRUE GRITE

Tja joel_97 här dax för min recension nr 2 den handlar om TRUE GRIT!!! Det är en ganska ny film ej asny men rätt så nu ska jag berätta om den och om den är bra här kommer recensionen var så goda…

Handling
Hm vafan detta är svårt för subsen var typ paj på min download och de pratar typ låtsasspråk eller något (OK jag är kanske ej bäst på engelska men vafan kan åtminstone läsa menyerna i wow så jag borde höra om de pratade redig engelska… ok??). Det är iaf en ful tjej som blir kompis med en gubbe och de ska åka på något quest. Ja å gubben tycker inte tjejen har tillräckligt med xp så han i början bara ”nää du ska inte med” (för hon är noob och har scrubs (dåligt gear)). MEN! Fast det är cp mkt snabbare för dom har bättre mount. Så hänger hon me för hon har rätt bra skills i något kmr ej ihåg. Sen går dom över en flod och sen får hon smisk (obs ej skämt). Ja och sen går dom då vidare.

Han behöver inte vrida på huvudet lika mycket för han har ändå bara ett öga = enklare för nackmusklerna

På vägen sen ser dom en corp hänga i trädet. Där kunde man se själen på corpens fötter!! (Dom sa typ ”the soel of hes feets” give me subs!!)

Sen! Hmm fan minns ej redigt men! Matt Daemon (spelad av Leonardo DeCapro) biter av sig tungan och det är blodigt och gubben säger ”håll stilla nu!” och sen fixar han det! Eller så drog han ut tungan vet inte riktig och ja så sen går de då vidare mot questet (?).

Detta är lurigt man tror det ska bli pang pang men så sitter han bara sådär jättelänge medan gubben går omkring och låter... Fett lurad!!!

Ja och sen är det tråkigt riktigt länge… dom träffar en cp kille bokstavligen talat! i en hydda i skogen. Dom pangar honom. Och sen är dom i en dal. Och där skjuter alla på varandra fula tjejen ramlar dock ner i ett hål där är hon rätt länge. Jo sen så dör gubben? Matt Daemon gör ej det och räddar henne och alla dumma är döda. Detta var för att hennes pappa var död och en av de som dog hade dödat han slut!

Det bästa är när hon ramlat ner i hålet men sen blir det dåligt igen. Varför? Jo OBS SPOILER hon dog ej...

Slut sats3r;
Hmm svårt. Jo denna film sög men det var ju mycket pang pang iofs. Och blod! Tjejen pratade typ som en fyrtio åring!! men hon var ju bara ett barn. Och sen var hon ful och hon var arg och hennes ansiktsuttryck såg lika dant ut hela tiden!!! Tror kanske att hon spelade som Horde o var Orc egentligen men de hade inte sminkat henne så… Gubben hörde man EJ vad han sa och han var ej cool…

4.9/5…………..

Fuck yeah..
/Joel aka Julle aka joel_97

COPYRIGHT JULLE 20010

Missa inte heller Joels recension av Inception!

Jag tycks mig se en nästan besatthet hos de människor i min generation som ratade Håkan och Converse på högstadiet. Nu spelar de alla hans skivor, kan alla låtar, sätter citat från låtar på sin statusuppdatering på Facebook – och de har, givetvis, fina, nya, fräscha Converse på fötterna. Detta är givetvis en grov generalisering, men jag kan ändå hävda att jag besitter tillräckligt med empiri för att dra en någorlunda hyfsad slutsats.

När jag växte upp var Converse ett symboliskt laddat attribut för de som strävade efter att vara ”utanför” massan på ett utstuderat vis. På högstadiet var det bögskor, töntskor, emoskor. De alternativas gemensamma manifest mot den breda massan. Nu besitter objektet omöjligt samma expressiva värde. Nu kan en indiesjäl inte sätta på sig ett par Converse utan att känna ens en uns av ambivalens till sin gamla kärlek. Det gnager lite, gör ont. De förkastar den, söker nytt. Vad ska man ha på sig för att visa att man inte är som alla andra? Ja, Converse funkar ju tydligen inte längre. Man skulle ju givetvis kunna anamma hipsterkulturens något komplexa klädkodex. Den säger att man i stort sett kan ha på sig vad fan som helst, bara det är ironiskt menat och att man vet vad man snackar om. Jag skulle vilja utveckla detta resonemang en aning längre, men jag orkar inte.

För att illustera förändringen av Conversens expressiva värde har jag tagit mig friheten att göra en teckning. Spana in:

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte. Att det som var indie en gång i tiden inte behöver vara det i framtiden. Det är knappast en nyhet att breda massan anammar den alternativa kulturens attribut, till de alternativas förfäran. Converse och Håkan gick genom ett filter. De legitimerades. De gick från alternativt till mainstream. Eftersom det är en indieblogg vi driver är det viktigt att ha en insikt i denna flytande process som begreppet ‘indie’ innebär, ett begrepp som inte ens blivit ordentligt definierat. Vad som är indie idag behöver inte vara indie imorgon. Det som är indie idag behöver nödvändigtvis inte vara indie idag. Och så vidare.

Tack för er tid.

/Andres

Att skippa de breda koncepten är huvudingridienserna för båda festivalernas överlevnad i år. Arvika insåg att det inte höll att bli en festival-som-vilken-som-helst med en bred blandning av artister och med en camping som bjuder in till fest. De går med årets festival tillbaka till sin elektroniska nischning. Hultsfred har även dem satsat mer på att locka tillbaka den musikälskande publiken, och inte ”campingpubliken”, som mer är intresserade av festen på campingen än artisterna som kommer dit. Båda festivalerna har i år ett ambitiöst och genomtänkt gäng med artister som besöker den värmländska respektive småländska bygden.

Arvika har stor potential att locka tillbaka sin gamla publik med sin nedbantade festival som återigen har elektronisk inriktning. Hultsfred har inte bantat ned på artistbudgeten (snarare tvärtom), men de har en mycket mer genomtänkt lineup än tidigare år (från runt 2007 och framåt). Precis när man inte trodde att Hultsfred kunde ha en mer respektingivande lineup så släpper de bomben, Morrissey. Dessutom har de en publikmagneter som Prodigy och Suede. Krydda det med ett makalöst dj-set av Soulwax-bröderna i 2 Many Djs, en galen livespelning med bob hund, dans med Star Slinger och A-trak – samt mysiga småspelningar med guldkorn som Blackbird blackbird, Junior Boys och Washed Out. Och det är ändå inte allt som jag skulle vilja se på årets festival. Att Hultsfred dessutom lyckats få tillbaka sin gamla campingplats Ängen är även det ett stort plus som utgör sin del i den lyckliga samling av aromer som doftar återkomst med stort å.

Arvika kommer utan tvekan klara sig i år. Jag hoppas innerligt att Hultsfred också gör det. Om de inte går runt i år så är det ändå ett tappert och ärofyllt försök, och till skillnad från tidigare år så skulle det inte vara festivalens fel. I år skulle felet helt och hållet vara hos publiken.

To be continued.

/Andres

Tidigare skriverier: Hultsfred och Arvika tillbaka på slagfältet

Snacka om Peter Haber 1993

Den ursprungliga versionen av det som skulle komma att bli Snacka om Nyheter. Tidiga publikmätningar visade viss förvirring inför konceptet, då det aldrig var någon som faktiskt ”snackade” om Peter Haber. Den populära skådespelaren var istället permanent gäst och gjorde voice-overn till programmet. Själva avsnitten bestod främst utav att Stellan Sundahl berättade fräckisar för olika musikgäster. Snacka om Peter Haberlades ned efter enbart tre avsnitt, då det uppdagades att SVT hade låtit bli att betala royalties för de pålagda skratten och stod inför stämningshot.

Snacka om Nyhetre 1994

Efter nedläggningen av Snacka om Peter Haber gjordes formatet om till det vi idag skulle känna igen som Snacka om Nyheter. Vad få vet är att programmets första säsong fortlöpte med en oavsiktlig felstavning i namnet, något som inte upptäcktes förrän i slutet av säsongsfinalen.

Aaron Sorkin’s Blooper Hour (1999-2002)

Vem kommer inte ihåg när Aaron Sorkin överraskande tog ett avbrott från att skriva dramaserier för att redigera och presentera tvåtimmarsavsnitt med klipp på tjockisar som ramlar omkull? Serien fick tyvärr inte något särskilt genomslag i Sverige då den enbart sändes tidiga morgnar på SVT 2, men erhöll ändock en mindre skara trogna fans. Tyvärr lades programmet permanent ned 2002, efter att Sorkin fullbordat sin drogavvänjning, men ”Trippin’ Over: Best of Aaron Sorkin’s Blooper Hour” är schemalagd att släppas på blu-ray till hösten.

Kjell Bergqvist Sover (1994 – 1995)

Det mytomspunna mardrömsavsnittet.

En halvtimme varje söndag kunde svenska folket se Kjell Bergqvist sova. Lades ned efter två säsonger.

Tisdagspolisen 1969-1978

Under nästan ett decennium trollband SVT:s tidiga deckarsatsning med Martin Ljung i huvudrollen svenska folket framför TV-apparaterna. Berättelsen om den säregne kommissarien, som envisades med att bara lösa brott på tisdagar, erhöll stort gehör från kritikerna under hela sin livslängd. I synnerhet Bo Widerbergs insats som gästregissör i dubbelavsnittet ”Skottår” har gått till TV-historien, och anses av många vara det bästa som någonsin producerats av en skåning.

Igloo-nytt 1983

I ett oerhört missriktat försök att tilltala Sveriges inuitbefolkning inkorporerade SVT detta kortlivade nyhetssegment i Aktuellt. Inslaget togs bort efter att det i tre veckor enbart bestått av att nyhetsankaret ryckt på axlarna och sagt ”Det har visst inte hänt något igloorelaterat idag heller!”.

John Cleese på hal is 1989

SVT:s största satsning såväl som publiksuccé under det sena 80-talet. I 10 avsnitt fick tittaren följa John Cleese medan han blev alltmer insnärjd i en salig härva av spioneri, vapensmuggling och tveksamma myndighetsförehavanden! Förväxlingskomedi, thriller och slapstick när det är som bäst – kommer Cleese hinna blottlägga skumraskaffärerna och komma i tid till sonens fotbollsmatch? Trots namnet lyckades man aldrig få John Cleese själv att medverka, utan huvudrollen spelades istället av Täppas Fogelberg med en lösmustasch. Serien är idag kanske mest känd för sin ikoniska catchphrase: ”Ur vägen för bövelen – jag är John Cleese!!!”

Med detta avslutar jag dagens nostalgitripp och önskar er lycka till i VHS-djungeln (där ni snart kommer befinna er – oundvikligen inspirerade av mitt inlägg - för att gräva fram lite gamla klassiker)! /Jonas

Arvika gick på en storförlust förra året. Inte så konstigt. Precis som Hultsfred bokade de inaktuella och ointressanta akter i en salig bred röra utan någon som helst känsla eller, som man säger i narrativa sammanhang, ”röd tråd”. Trots förlusten gick de ut med nyheten att de 2011 minsann skulle satsa på att boka jämställt. Att göra det svårt för sig själva måste väl ändå vara det dummaste Vinterbadarna kunde göra i detta sammanhang? Ja, givetvis. De gick inte långt efter ut med ett manifest där de bar om ursäkt, och där de skamfullt och ångestgivande sade att de naivt försökt vara något de inte är. Mycket klokt. Jag blev glatt överraskad. De skrev också att de skulle gå tillbaka till sitt gamla koncept; att boka elektroniska akter. Och de har lyckats få dit tunga namn i genren som Aphex Twin, Röyksopp, Digitalism och Covenant – men även en hel intressanta uppstickare. Jag tror Arvika kommer vinna tillbaka sin hängivna publik, men även locka en hel del nya kidz med electrofetish (med tanke på hur poppis genren över huvud taget blivit i Sverige. Emmaboda har i stort sett blivit en renodlad electrofestival och Dans Dakar slår på stort i Stockholm i juni, som två exempel). Att Arvika dessutom sätter ett lågt pris på biljetten och gör festivalen mindre är även det anledningar till varför jag tror att Arvika har räddat sig själva. De kommer helt klart fixa 2011 års festival.

Arvikabesökare.

Hultsfred ställer jag mig dock ytterst tveksam till. Igen. Det känns verkligen som festivalen spelat ut sin roll. Nu är de tillbaka igen och de brassar på med sin vanliga stil. De vägrar att banta ned festivalen utan lägger pengar på stornamn som Suede och Primal Scream istället. Jag måste dock säga att lineupen i år är mycket mer genomtänkt än tidigare år, och dessutom mycket mer intressant. Det är speciellt de mindre bokningarna jag uppskattar, de har fått ditt aktuella och intressanta namn som Blackbird Blackbird och Beach House, men även sample- och remixmästaren Star Slinger som är en personlig favorit. Och så vidare. Det är akuellt och exklusivt, men frågan är om det är vad som krävs för att locka publiken tillbaka till den lilla sketna hålan djupt inne i smålands skogar? Det är tveksamt. Jag tror Hultsfred kommer skita sig i år igen, men denna gången är det ett tappert försök. De står med en fin lineup och förtjänar att nå break-even i alla fall.

Fortsättning följer! Hoppas jag! (Eller jo för fan.)

/Andres

Hej! Här kommer de bästa bilderna från mitt och Jonas äventyr tillsammans, varsågoda!:

Softar.

Här sitter jag och ”chillaxar”. Jag vet att det egentligen inte är ett riktigt ord, men jag kan vara lite ironisk och tokrolig bland.

Min skivsamling.

Förutom min nästan kompletta kollektion Mr. Music-skivor (har någon som läser detta ett ex. av #5 1993 över så hör av er!!!) har jag: Best of Run DMC, Friday I’m In Love med The Cure och 38 oöppnade exemplar av Spandau Ballets Gold. Den där Boyz II Men-singeln som var poppis ett tag tror jag ligger där någonstans också (Making Love? Vad fan heter den egentligen?).

Min data.

Förutom att twittra sitter jag och ”tankar ner” lite ibland. Gillar The Pirate Bay och DC++ för sånt och det blir lite film, mycket anime och en del musik. Annars använder jag den egentligen inte till något – alla mina artiklar skriver jag i kollegieblock och e-post är för bögar har jag inte riktigt förstått mig på.

I hörnan.

Oj, haha! Ja, här sitter jag ibland när jag känner att jag behöver skämmas riktigt ordentligt!

Chillar i köket.

Den här köksfläkten lät jag montera enbart för att kunna hänga under den och röka. Jag lagar aldrig mat.

Kvällshäng.

På kvällen hängde jag med Philip Michael Thomas, som spelade Tubbs i Miami Vice. Grym serie. [Fotnot: Den här bilden hade Strage med sig själv, "för att komplettera dagens händelser - alltså, det var på kvällen, precis efter att du stuckit, seriöst!"]

Filmsamlingen.

Jag tycker mycket om dem alla, men pärlan i samlingen är helt klart andra säsongen av Spin City! Jag är en riktig ”Stuart”, hehe.

Jag kontemplerar.

Tycker att vi avslutar med den här bilden, där jag sitter och avnjuter/sågar melodifestivalen medan jag kontemplerar över min nästa krönika! På återseende!
(Alltså Jonas, är det för sent att ändra titeln? Jag tycker fortfarande att ”En (Str)(d)ag med Fredrik Strage” är mycket fyndigare!)

Stort tack till Fredrik Strage för att du tog dig tid, du är en sann hjälte!

/Jonas och Strage

Fattar ni vad ni ställt till med?!

För cirka tre år sedan drabbade Lissi Dancefloor Disaster internet och kort därpå de svenska festivalscenerna. Tvåmannabandet försöker på något sätt måla upp sig som ett ”musikkollektiv” och strävar ivrigt efter en slags kultstatus, i den klassiskt utstuderade ”jag-bryr-mig-inte”-anda som kommit att bli ultrahipsterns mest utmärkande drag. Den genomsyrar allting bandet skapat, från de lite för studsiga melodierna med en subtil men medveten touch av otakt, till sidhuvudet på deras blogg – en GIF-animation bestående av en pyramid blinkande katthuvuden.

Jag vägrar publicera den spexigt blinkande versionen som de använder överallt, att reproducera den över huvud taget tar emot tillräckligt som det är.

LDD (som jag antar att deras största fans brukar kalla dem med en lätt nonchalant ton, gärna inför personer som inte vet vilka det är, så att de ges möjlighet att showa med sina överlägsna men ack så fruktansvärt onödiga LDD-kunskaper) är ett av många liknande band som dykt upp i kölvattnet av Slagsmålsklubbens succé – inspirerade inte främst av deras musik, utan image och leverne. Fenomenet SMK, ett band med löjligt många medlemmar (en salig blandning nördar och excentriker), har under de senaste tio åren dels producerat fantastisk nyskapande musik och dels blivit oerhört populära, något som lett till ett storhetsvansinne nästan lika ohälsosamt som deras levnadsvanor. Efter att 2007 släppt sitt tredje, mer klubbinspirerade, album ”Boss For Leader” på EMI befästes deras position i mainstreamfåran slutgiltigt, vilket inom kort kom att innebära ett totalt haveri av såväl fanbasen som bandets självdistans. Slagsmålsklubben spenderar nu mer tid med att knarka och vara odrägliga på festivaler än att producera musik, men är trots (och kanske på grund av) detta större än någonsin. Deras vidrigt dåliga singel ”Homeless” och den entusiastiska respons denna erhållit hos deras jasägande fanbase är det bästa exemplet på hur de nu är stora nog att göra precis vad de vill utan några som helst konsekvenser.

Hehe, kolla oss.

Lissi och dess likar tilltalas naturligtvis av tanken på att från en fräsig scen kunna blicka ut över en publik som okritiskt jublar åt varje slarvigt ackord och utstuderat kast med synthluggen. Det problematiska är att de, till skillnad från SMK, inte tar vägen dit genom att skapa bra musik, utan fokuserar på konsten att frenetiskt studsa bakom en synth med åtta pärlhalsband studsande runt ansiktsmålningen samtidigt som 4 kompisar utklädda till djur utför en ironisk dans i bakgrunden. Än värre är att detta märkliga försök till framgång i det här fallet har gått hem. Lissis första omnämnande i en tidning gällde inte deras musik, utan var en Namn och Nytt-notis om hur de under en natt tapetserat Stockholm med kattklistermärken, en gärning som genom att vara lika delar utstuderad och meningslös skänker mig obehagliga rysningar längs med hela mustaschen.

Svartvitt med grynigt filter - nu snackar vi KONST!

”Men Jonas!” gnäller någon av er läsare gällt, ”Hur kan de ha erhållit ett sådant unisont erkännande från såväl lokaltidningsjournalister som sina 1000+ facebookfans om de inte gör bra musik?! Du är bara avundsjuk, jag hatar dig och kommer aldrig mer läsa indiebloggen igen!!! Jävla Jonas!!!”
Jo, käre fiktiva läsare, jag anser inte att deras musik är helt värdelös. Den har tillräckligt med kvalitéer för att inte i ett andetag avfärdas, till skillnad från majoriteten av den här sortens bands oerfarna alster, och när man ställs inför det utförliga imagebyggande de ägnat sig åt luras man att tro att musiken är bättre och med större djup än vad den faktiskt är. Trots min kritik skulle jag rent utav vilja påstå att här finns stor potential och det inte är omöjligt att dessa musiker en vacker dag skulle kunna häva ur sig en rätt svängig låt. Majoriteten av deras musik är tyvärr för tillfället lika utstuderat idiotisk och halvtaskig som deras logotype. Praktexemplet är den hysteriskt urusla Oh my god! som jag antar ska vara ”så ironiskt dålig och töntig att den blir bra” med kitschiga ljud och intetsägande lyrik (”Internet… Internet, oh my god!”). I deras senaste alster Glowing Hearts visar de att de lyssnat på The Knife och Crystal Castles genom en 4 minuter lång uppvisning i mediokerhet. Höjdpunkten är än så länge helt klart den beklagligt namngedda Moshpit Lovers, en mycket enkel men godtagbar dänga vars enda riktiga svaghet är den halvtaskiga sången och trista texten.

Ett genomsnittligt fan.

Ett trist grepp som genomsyrar deras musik och som jag bara måste nämna är den slumpmässiga användningen av vad gemene hipster skulle kalla för ”TV-spelsljudet” – en enkel fyrkantsvågform med ett arpeggio för den insatte – och det är självklart att de gärna omfamnar chansen att få betecknas ”TV-spelsmusik”, epitetet bland andra SMK bittert stridit emot under större delen av sin karriär. De låter gärna sina ledinstrument ge sig ut på meningslösa och okoordinerade upptäcksfärder över klaviaturen, där tonerna gärna ”råkar” hamna fel och i lätt otakt (perfekt när man studsar runt bakom sin microkorg på scen med några gram koks i kroppen och har lite problem med att träffa rätt!), något som både är störande och korkat. En ljuspunkt är dock att de flesta av deras alster överlag är välproducerade (även om vem som helst kan få till en hyfsad klarhet och komposition efter en halvtimme i Fruity Loops) och vem vet, om ett par år kanske de droppat sången, etablerat ett mindre irriterande sound och pumpat ut några odödliga klubbklassiker. Tills dess är det bara att se deras ironiska kattlogga som en träffande symbol för indiescenens sämsta sida, precis som djuret kommit att symbolisera internets.

/Jonas

/Jonas och Andres

JOEL_97 – INCEPTION RECENSION!!!!

Tja! joel_97 här och jag har sett INCEPTION!!! Var den bra eller dålig?? Jag vet och jag ska säga det i denna recension….

DECAPRO är redo för en FIGHT och ACTION..!!!!!!!

Handling:
Filmen handlar om en kille som spelas av, Leonardo DeCapro (stavning?? [DiCaprio, red. anm.]), som var ascool i sin mest kända film Blood Die Man!!!! Där dödar han en massa med coola moves det är diamanter med också. Filmen börjar med att dom snackar en massa (bla bla bla TRÅKIGT) med en kines men sen börjar de SKJUTA och ett fett nice hus typ kollapsar och alla dör men egentligen är det en dröm det kommer vatten och killen (Leonardooo) vaknar i ett bad kar. Här blev jag helt ”wtf!!!!!” men det var mest coolt.. Ja, sen så är det heting som kommer till Leo och hans gäng dom ska utföra uppdrag! med kinesen. dom ska ta en idé från skurken i första batman filmen! eller nej dom ska lägga in en ide i han samtidigt som dom tar en typ eller jag vet inte. men det är coolt hela filmen är cool rätt igenom asbra.

Skurken... Men DECAPRO ska stoppa han... MED VÅLD (och drömmar).

Teamet är fan skit coolt, det är Leo, en kille och en kille till och hetingen och en kille som håller koll och en som kan klä ut sig. Dom ska hoppa in i drömmen på skurken så de åker flygplan i 10 h sen hoppar de in i hans dröm 1 gång sen 1 gång till + 1 ggr till (= tre * dröm, 2 drömmar i en prisvärt). Vad händer sen jo? Tiden går så jääävaa långsamt när man inte drömmer för i drömmen går det inte snabbt. Eller hmm…. Ja vafan. Fattade inte riktigt detta men det jorde inte så mycket då saker exploderade vid sidan om denna konstiga historien som gör den sevärd se den. Ja sen så kan hetingen ändra som hon vill i drömmen fast sen kan hon inte det för det är en annans dröm (den som gör drömmen kan ändra den). Första drömmen var en gata plus en kidnappning andra var i ett hotell med en bomb och den sista var i ett snö landskap och då var det vinter. Sen hoppade killen in i en till dröm som han byggt hetingen också… Fattade ej riktigt detta (det var Riktigt CP) men det var typ så att hans frus spöke som dödade sig var där och ville paja för han. Vad hände sen jo = dom skulle inta ett fort (i snön) vem drömde om snö sa en kille i teamet jag kan förstå honom för det måste varit kallt där. ja fortet skulle dom in i till varje pris och där skulle dom ”INCEPTA”. men det gick inte dom blev ledsna och lite depp. vad hände sen då jo det ska jag säga: se filmen jag ska inte avsluta slutet jU!!!

Hur klipper man bort alla utom hetingen???? Vill ej ha skurken där hjälp!!

Slut sats3r;
Det är mkt coola grejer i filmen som jag sagt innan en gång blir han jagad i arab landet och kubbar in på ett café för att gömma sig skriker han ”ETT CAFE ETT CAFE HALLÅÅÅ” men det funkar ej (kyparen tror att han vill ha kaffe….)… Fast han klarar sig. Denna filmen var egentligen redigt cp, men ändå typ nice! Alltså den var ju rätt häftig sådär för dom sprang runt i varandras drömmar? Helt sick, men en kul idé. Jag rekomenderar denna film till alla som är Fan av Pang Pang och action men kanske också vill ha handling o fundera över cp grejer (jag fattade ej men det gör ingeeeet). Så vad får den för betyg jo:

5/5!!!!!!!!!!!!!

Peace Oute
/Joel aka Julle aka joel_97

COPYRIGHT JULLE 20010

Här följer en uppdatering av vad vi gör nu och vad vi har gjort sen det senaste inlägget.

1 låda tre apor
3 öl
1 flaska vin
1 musik (mono)
Slut.

Men vänta, vad har vi gjort då?

???

- Andres skulle hoppa upp på en stol men ramlade ned i en hög av stolar (under inflytandet av alkohol).
- Jonas letade efter Andres och hittade honom (efter ett jävla tag).
- Lyssnat på 50 Hertz och sett Moodyssons Tillsammans på en hel förfest.
- Skojat om Jimmie Åkesson.
- Härmat Shanti Roney febrilt. Ni vet, skådespelaren för fan.
- Lyssnat på gamla radioprogram från P3s arkiv och fnissat.

Ja, där fick ni en uppdatering.

Sov gott!

/Andres och Jonas bara