Vansinnet kan fortsätta – Hultsfred is back.

Sveriges största skitfestival har rest sig från askan, och därmed passar jag på att utfärda dagens mest risiga ris till Hultsfreds kommun som skjutit in pengar för att få festivalen på fötter igen. Festivalen som helt och hållet begått självmord samt tagit sin stolthet och dragit i skiten nådde förra året kulmen av misslyckande. I ett desperat försök att locka fler folk utökade de till fyra festivaldagar och ändrade datum, och ett av de mest hjärndöda besluten i festivalhistorien var därmed klubbat. De utökade alltså till fyra festivaldagar, men stod fortfarande och stampade på samma artistutbud som tidigare år. Smart! The Killers var det stora dragplåstret, men i övrigt var det samma gamla ointressanta svenska akter som stod på scenerna. Hultsfred har helt klart grävt sin egen grav och det är inte mer än rätt att skiten har gått i stöpet, men nu är de alltså tillbaka för ännu en omgång. Fan.

Så här år efter år av bakslag så kan man ju tro att Rockparty lärt sig någonting, men efter att ha sett 2010 års första bandsläpp så tvivlar jag starkt på att Rockparty ens begripit att festivalen över huvud taget har gått med förlust. De fortsätter boka sina svenska fantasilösa akter som de alltid har gjort – eller ja, i alla fall de senaste fem åren. Det fanns nämligen en tid då Hultsfred var en helt okej festival (med svenska mått mätt), då de kunde skryta med stora feta internationella headliners som Radiohead, Pixies, New Order, Sonic Youth och Oasis. De senaste åren har de ställt tråkiga svenskar på Hawaii som Lars Winnerbäck och Säkert!, artister som inte ska vara mer än utfyllnad på en festival som Hultsfred, och som dessutom erhar en jävligt tveksam placering på Hawaii. Men en av de största missarna är helt klart de galet klantiga felplaceringarna av de internationella akterna. De placerar Regina Spektor och Serj Tankian på Hawaii som ett av många irriterande exempel. Har de inte längre pengar att fixa akter som kan fylla Hawaiiplan, då är det ju scenen Hawaii som ska bort, inte en av de absolut mysigaste scenerna som festivalen har; Atlantis. Hultsfred har sjunkit ner till samma status som ett midsommarfirande vid Öland; folk drar dit, super sig aspackade och raggar tjejer. Campingen är till 90% full av sådana drägg, och varför har det blivit så? Jo, för att Rockparty trilskas med sina ”breda bokningar”. De vill inte vara för nischade, de vill ha ”någonting åt alla”, men det är just det konceptet som tagit festivalen till där den står idag. Folk har flytt från Hultsfred, det är det Rockparty inte begriper. Det folk som lockas dit nu för tiden är knappast de inbitna musikfansen, utan att det är folk som är där med en enda intention: festa. Kanske knulla också. Och kanske springer de och moshar framför Pampas när Dead by April spelar, men mest för moshens skull då givetvis.

Med hänsyn till fjortisarna på bildens personliga integritet så målade jag till svarta och fina streck framför deras ögon.

Den stora campingen, eller Ängland som den så fyndigt är döpt till, är stället där dessa ovan nämnda drägg håller till. Det är en stor, avlång äng och med en stor bäck som löper tvärs genom hela campingen så att den delas i upp två avskilda delar. Att smidigt försöka koppla ihop dessa delar med hjälp av små broar verkade inte vara aktuellt. Det gick fint första kvällen att gå igenom bäcken; faktum är att det inte var en bäck då, utan ett dike. En bäck blev det först senare när alla utgjorde sina behov där i, och då fick Diket helt plötsligt bli Bäcken. Bäcken gjorde det problematiskt att ta sig till andra sidan, och det var man tvungen till om man skulle till scenerna. Någon gång i mitten av festivalveckan fixade arrangörerna en liten bro, men den placerade de givetvis åt fel väderstreck, så man var tvungen att gå upp en jävla bit, gå över bron och sen neråt mot scenområdet igen. Vi kan säga att det fanns en bra anledning till att jag var gravt alkoholiserad större delen av denna festivalen.

Minnen från en svunnen tid; den gamla campingen Ängen.

Nu ska jag absolut inte döma ut Hultsfred 2010 än, de har några chanser kvar innan jag kastar yxan, men hittills ser det inte ljust ut. Känner jag Durmér och herrarna rätt så kommer 2010 bli minst lika risigt som de senaste fem årens Hultsfred har varit. Jag hade tänkt följa den spännande utvecklingen av Hultsfred 2010 här på Indiebloggen.

/Andres