Joel_97 recenserar Dr. Strangelove

Vi har inte uppdaterat den här bloggen på över två år. Ärligt talat har vi i princip lagt hela bloggandet bakom oss (det är inte så indie längre), men när vi fick ett email från allas vår Julle som hade spanat in en ny film och bad oss lägga upp hans recension kunde vi inte säga nej. /Jonas

Hello fuckers! Joel is back and badder then ever!!!!!

Har sett en ny film. På netflix. Här kommer mina tankar om denna film som jag såg vilken var det då? Jo det var Dr. Strangelove!!!

Vi börjar med handlingen på filmen som jag ska skriva om nu:

Handling
Filmen handlar om saker som händer i svart vitt (det är en gammal film säkert 20 år gammal om jag skulle gissa hur gammal den är för det är ingen färg). En gubbe – en militär?? – säger: bomba Ryssland med en stor bomb. Bomben är en atombomb!!! Alla andra säger: nej bomba ej, inte bra!!! Han vill ändå göra detta, han är orolig för sina kropp vätskor säger han… Det var gubbar på flygplanet också som vill bomba Ryssland, så dom ska man stoppa också. Den andra gubben har mustasch och säger: vad gör du? bomba ej. Han vill dock ändå bomba pga kroppsvätskor (han snackar as mkt om det – kroppsvätskor alltså).

Mustaschgubben och militärgubbe #1… Militärgubben snackar en massa skit och mustaschgubben är typ ”Mm”.

Militärgobben #2 är på ett hotellrum en babe som också är där… Baben får ett telefonsamtal och bara ÖJ en bomb typ, och han bara sure, pratar med presidenten om att. Han går till honom (presidenten) också. Dom sitter i ett rum. Med en skärm. Gobben: säger: se skärmen ryssar får ej se denna skärm… Presidenten säger JO de måste se denna skärm för flygplanet det flyger ju till ryssland? De måste se den. Det är bomber på planet. Kanske alla plan som är på väg till Ryssland har bomb. Det tror jag! Dom är många, typ 30 st plan. Presidenten ringer en ryss han säger: kom hit! Yes, han kommer. Börjar slåss med militärgobbe #2, lite fajt. Presidenten säger: NEJ! sluta nu alla håller ju på att dö utav bomben ffs..

Här är militärgubben numero 2. Han lyssnar i telefon på presidenten som pratar med ryssland och han är typ WTF! För han tycker att de är sjuka

Och fy fan lyssna på detta: det finns en dome dags maskin. Hemskt den utrotar rubbet på planeten. Hjälp! Fuck, något måste göras. (BTW om denna maskin finns på riktigt ta bort den tkr jag… Var otäck den. Alla kan ju dö ffs.)

Presidenten attackerar i alla fall basen med den knäppa militärgubben för han är den enda som kan stoppa alla plan och den enda som kan göra så att alla inte dör men han vill dock inte det. Samtidigt vill gubben med mustaschen stoppa han som kan stoppa planen (han vill ha koden som stoppar planen) men innan han kan göra det anfalls basen av presidenten och det blir ett krig där de skjuter på varandra och det blir jobbigt för gubben med mustaschen. Han blir rädd. Han (militärgubben) pratar om vatten och sen skjuter han sig i badrummet – pang! Mustaschmannen säger typ omg sen hittar han koden ändå – wow! Stoppa bomben då! Tänker man. MEN. Det kommer en gobbe till. En militärgobbe till. Låt kalla honom militärgobbe #3. Han tror ej på mustaschen, vill ej hjälpa honom, han hjälper till lite, sen får han faktiskt coca cola (drycken, alltså) i ansiktet. Haha, roligast i filmen som i övrigt var jävligt deppig och dryg och svartvitt rent allmänt…!!

Här är den sista militärgubben och snart får han coca cola i ansiktet haha!!!

Vad hände sen då? Det ska jag ej berätta för Er, se filmen själva.

Skojar! Se inte denna dryga film. Detta händer:

Presidenten stoppar alla plan utom ett — det med gubbarna i. Pga det har fått en missil på sig. Ryssen gråter: vi dör…. Alla är deppiga. Den enda som ej är deppig är militärgobbe #2, han tycker det är kul med bomb. Då kommer Dr. Strangelove!!!!!!!!!! Han säger att dom ska gå ner under jorden och ha sex med många babes, alla babes, 10 per man, wow. Militärgobbe#2 gillar detta. Alla gillar detta. I planet finns en cowboy – han åker ner på bomben som om han red på en häst… Domedagsmaskinen går loss —> Bomberna smäller sen – satan – dom smäller satan… —-> Filmen tar sedan slut.

Här är doktorn som filmen handlar om. Fattade inte riktigt detta men han var den som hade lösningen fast han verkade knäpp typ

SLUTsatser.

Filmen slutar SORGLIGT. Alla dör. Men det är ändå nice, för många ska ha sex med babes. I en grotta i 100 år.

Lägger in den här bilden igen han ser ju sjuk ut haha

Jag vill ha: sex med babes, men jag vill ej: bo i en grotta i 100 år. NEJ tack!!! Så allt blev inte fel. Det sämsta med filmen är att den ej har färg. Då blir den automatiskt dryg och tråkig. Så jävla gammal – har ni ej råd med färg eller vad är det frågan om. Ja, dåligt. Bästa med filmen: den komiska scenen när militärgubbe #3 får cola i ansiktet – kanon – men, man ser ej färgen på colan, kunde varit vilken dryck som helst egentligen.

Betyg: 3/5

Om ni har tips på fler filmer som dessa så säg gärna till mig så att jag slipper se på dem. Haha skojar men allvarligt vill inte se mer svartvit film……………………………….

Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv se en svartvit film.

Peace oute
Julle_97

Tack.

Missa inte heller Julles recensioner av Inception och True Grit!

Hetaste indietrenderna sommaren 2012

Halva året har snart gått och vi kan redan urskilja de starkaste kulturströmningarna som kommer att dominera indiesommaren. För en gammal indieräv som jag själv är det givetvis lätt att identifiera årets trendskiftningar, men den mindre erfarne indiern kan få vissa problem att orientera sig. ”Är det ok att lyssna på musik med gitarrer i år?”, ”TV-licens – coolt eller töntigt?” ”Får jag gilla dubstep?”, ”Hur ironisk måste min truckerkeps vara för att vara indie?” och andra dumma frågor kan man som ny i indievärlden ställa sig. Trots att de som bäst förtjänar att besvaras med en fnysning eller en axelryckning axlar jag, Jonas, rollen som barmhärtig indieupplysare för att ge alla en chans att uppleva året på ett så indie sätt som möjligt! Härmed presenterar jag de fem största indietrenderna sommaren 2012.

5. Vitt brus

Roskilde 2012

Musik är något som funnits med människan sedan urminnes tider. Det är något som sitter djupt rotat i vår natur, och medan vi fortfarande bodde i grottor samlades bosättningarna runt en nytänd brasa för att knacka på en trumma och vråla lite gutturala läten. Är det inte absurt att vi nu, 2012, fortfarande beter oss som grottmänniskor? Lyssnar du på musik idag kan du lika gärna bära djurhudar och måla streckgubbar i blod på dina sovrumsväggar. Nu slänger vi ut musiken och spenderar en modern sommar lyssnades på vitt brus! Ett monotont, statiskt brus kommer att dominera radiokanalerna i sommar, brusfestivaler kommer att anordnas och människor över hela världen byter in sina gitarrer och munspel mot trasiga TV-apparater. Ljudbilden för resten av året stavas ”SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS”!

4. Tveksamhet

Hm...

I år tar vi inte ställning till någonting! Eller, jo förresten. Kanske.

3. Att använda ett socialt nätverk man inte tycker om, och twittra om det samtidigt.

2011 såg uppkomsten av att hippa kids slog på tv-apparaterna lagom till ”Melodifestivalen”, ”Så ska det låta” och andra folkliga program, för att sedan utförligt kritisera och håna dem på twitter. I år dumpar vi gammelmedia och loggar istället in på ocoola sociala nätverk samtidigt som vi twittrar om hur dåliga de är! Exempel på kommande tweets:

2. Jättesmå kepsar

Bonos keps 2012

Klädmodet förblir i stort sett oförändrat från 2011, förutom att alla kommer att bära komiskt underdimensionerade kepsar! De sitter fruktansvärt dåligt på huvudet, blåser gärna iväg vid minsta vindpust och har en förmåga att försvinna in i alltför vildvuxna frisyrer. Förvånansvärt nog kommer de små kepsarna så småningom sprida sig brett utanför indiekretsarna, och bli den enda trenden som aldrig någonsin försvinner. Under all framtid kommer de vara höjden av moderiktighet, och det blir snart europeisk kutym att bära en extra liten keps på finare tillställningar som bröllop, begravningar, när du blir adlad etc.

1. COUNTER-STRIKE

På bilden: FiXiEs.clan || Vegan_Synthesizer

Just det, CS är hetaste trenden 2012! Från att under ett och ett halvt decennium varit förpassat till högstadieskolor och missanpassade vuxenbebisar är det i år de hippaste, trendigaste och mest alternativa människorna som kommer att ”fragga”! Barer slår igen då allt fler väljer att hänga på de coolaste servrarna. Ventrilo svämmar över av nya kanaler och energidrycksförsäljningen slår alla rekord. Utelivet är ute!

Med den här listan hoppas jag att även den mest efterhalkande indiewannabeen ges förmåga att hänga på det senaste i indieväg. Vi ses i cyberrymden!

/Jonas (a.k.a. Indieblogg3rs – NyteStalker)

Peter Wahlbeck

Hej! Visst var det länge sedan vi skrev? Ja, det var det. Hur som helst:

Peter Wahlbeck kan inte stava.

/Jonas och Andres

Joel_97 recenserar True Grit

Då vi återigen under en längre tid varit alltför upptagna med en massa fräcka saker har vi ännu en gång bjudit in Joel_97 att berätta om sin senaste filmupplevelse. Idag är han måttligt uppspelt över bröderna Coens västern True Grit.

TRUE GRITE

Tja joel_97 här dax för min recension nr 2 den handlar om TRUE GRIT!!! Det är en ganska ny film ej asny men rätt så nu ska jag berätta om den och om den är bra här kommer recensionen var så goda…

Handling
Hm vafan detta är svårt för subsen var typ paj på min download och de pratar typ låtsasspråk eller något (OK jag är kanske ej bäst på engelska men vafan kan åtminstone läsa menyerna i wow så jag borde höra om de pratade redig engelska… ok??). Det är iaf en ful tjej som blir kompis med en gubbe och de ska åka på något quest. Ja å gubben tycker inte tjejen har tillräckligt med xp så han i början bara ”nää du ska inte med” (för hon är noob och har scrubs (dåligt gear)). MEN! Fast det är cp mkt snabbare för dom har bättre mount. 🙂 Så hänger hon me för hon har rätt bra skills i något kmr ej ihåg. Sen går dom över en flod och sen får hon smisk (obs ej skämt). Ja och sen går dom då vidare.

Han behöver inte vrida på huvudet lika mycket för han har ändå bara ett öga = enklare för nackmusklerna

På vägen sen ser dom en corp hänga i trädet. Där kunde man se själen på corpens fötter!! (Dom sa typ ”the soel of hes feets” give me subs!!)

Sen! Hmm fan minns ej redigt men! Matt Daemon (spelad av Leonardo DeCapro) biter av sig tungan och det är blodigt och gubben säger ”håll stilla nu!” och sen fixar han det! Eller så drog han ut tungan vet inte riktig och ja så sen går de då vidare mot questet (?).

Detta är lurigt man tror det ska bli pang pang men så sitter han bara sådär jättelänge medan gubben går omkring och låter... Fett lurad!!!

Ja och sen är det tråkigt riktigt länge… dom träffar en cp kille bokstavligen talat! i en hydda i skogen. Dom pangar honom. Och sen är dom i en dal. Och där skjuter alla på varandra fula tjejen ramlar dock ner i ett hål där är hon rätt länge. Jo sen så dör gubben? Matt Daemon gör ej det och räddar henne och alla dumma är döda. Detta var för att hennes pappa var död och en av de som dog hade dödat han slut!

Det bästa är när hon ramlat ner i hålet men sen blir det dåligt igen. Varför? Jo OBS SPOILER hon dog ej...

Slut sats3r;
Hmm svårt. Jo denna film sög men det var ju mycket pang pang iofs. Och blod! Tjejen pratade typ som en fyrtio åring!! men hon var ju bara ett barn. Och sen var hon ful och hon var arg och hennes ansiktsuttryck såg lika dant ut hela tiden!!! Tror kanske att hon spelade som Horde o var Orc egentligen men de hade inte sminkat henne så… Gubben hörde man EJ vad han sa och han var ej cool…

4.9/5…………..

Fuck yeah.. 😉
/Joel aka Julle aka joel_97

COPYRIGHT JULLE 20010

Missa inte heller Joels recension av Inception!

Tankar kring Converse och Håkan

När man stigit ur de vilsna tonåren och sakta men säkert börja bilda sig en hyfsad jagbildning i vår röriga samvaro, så blir det aningen lättare att slå sig ned få perspektiv på både det ena och det andra. Exempelvis den insikt det innebär att förstå att den tid som man en gång levde i är en helt annan än idag, och man förstod inte riktigt hur snabbt tiden egentligen gick. Utan att bli alldeles för djupsinnig i detta indieblogginlägg så ska jag försöka visa ett litet fragment på hur det såg ut när jag, Andres, växte upp. Även om jag här väljer att väldigt snävt spår så är kanske tanken att detta inlägg kommer bli starten på en liten följetong där mina, Andres, samtidsreflektioner kommer ge sig uttryck. Med betoning på kanske. Min frågeställning för idag lyder: Hur isolerade man sig från mängden? Hur visade man att man inte lyssnade på Takida? Frågan kan säkerligen besvaras på många sätt, men jag väljer ett sätt. Spola tillbaka tiden ungefär sex – sju år. Det var en tid då vi inte kunde se Converse på Stureplans uteställen, det var en tid då Håkan Hellström inte lyssnades på av den breda skaran.

Jag tycks mig se en nästan besatthet hos de människor i min generation som ratade Håkan och Converse på högstadiet. Nu spelar de alla hans skivor, kan alla låtar, sätter citat från låtar på sin statusuppdatering på Facebook – och de har, givetvis, fina, nya, fräscha Converse på fötterna. Detta är givetvis en grov generalisering, men jag kan ändå hävda att jag besitter tillräckligt med empiri för att dra en någorlunda hyfsad slutsats.

När jag växte upp var Converse ett symboliskt laddat attribut för de som strävade efter att vara ”utanför” massan på ett utstuderat vis. På högstadiet var det bögskor, töntskor, emoskor. De alternativas gemensamma manifest mot den breda massan. Nu besitter objektet omöjligt samma expressiva värde. Nu kan en indiesjäl inte sätta på sig ett par Converse utan att känna ens en uns av ambivalens till sin gamla kärlek. Det gnager lite, gör ont. De förkastar den, söker nytt. Vad ska man ha på sig för att visa att man inte är som alla andra? Ja, Converse funkar ju tydligen inte längre. Man skulle ju givetvis kunna anamma hipsterkulturens något komplexa klädkodex. Den säger att man i stort sett kan ha på sig vad fan som helst, bara det är ironiskt menat och att man vet vad man snackar om. Jag skulle vilja utveckla detta resonemang en aning längre, men jag orkar inte.

För att illustera förändringen av Conversens expressiva värde har jag tagit mig friheten att göra en teckning. Spana in:

Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte. Att det som var indie en gång i tiden inte behöver vara det i framtiden. Det är knappast en nyhet att breda massan anammar den alternativa kulturens attribut, till de alternativas förfäran. Converse och Håkan gick genom ett filter. De legitimerades. De gick från alternativt till mainstream. Eftersom det är en indieblogg vi driver är det viktigt att ha en insikt i denna flytande process som begreppet ‘indie’ innebär, ett begrepp som inte ens blivit ordentligt definierat. Vad som är indie idag behöver inte vara indie imorgon. Det som är indie idag behöver nödvändigtvis inte vara indie idag. Och så vidare.

Tack för er tid.

/Andres

Hultsfred och Arvika rycker upp sig

Efter att grundligt ha följt Hultsfred och Arvikas tragiska öden så är det med en tillfredsställese av ytterst subjektiv karaktär som jag ser att de båda festivalerna åter igen har börjat stå på fötter. Igen. Båda festivalerna hade lyckats med bedriften att tappa min respekt för dem fullständigt – men nu förtjänar de tillbaka den. Och med råge dessutom.

Att skippa de breda koncepten är huvudingridienserna för båda festivalernas överlevnad i år. Arvika insåg att det inte höll att bli en festival-som-vilken-som-helst med en bred blandning av artister och med en camping som bjuder in till fest. De går med årets festival tillbaka till sin elektroniska nischning. Hultsfred har även dem satsat mer på att locka tillbaka den musikälskande publiken, och inte ”campingpubliken”, som mer är intresserade av festen på campingen än artisterna som kommer dit. Båda festivalerna har i år ett ambitiöst och genomtänkt gäng med artister som besöker den värmländska respektive småländska bygden.

Arvika har stor potential att locka tillbaka sin gamla publik med sin nedbantade festival som återigen har elektronisk inriktning. Hultsfred har inte bantat ned på artistbudgeten (snarare tvärtom), men de har en mycket mer genomtänkt lineup än tidigare år (från runt 2007 och framåt). Precis när man inte trodde att Hultsfred kunde ha en mer respektingivande lineup så släpper de bomben, Morrissey. Dessutom har de en publikmagneter som Prodigy och Suede. Krydda det med ett makalöst dj-set av Soulwax-bröderna i 2 Many Djs, en galen livespelning med bob hund, dans med Star Slinger och A-trak – samt mysiga småspelningar med guldkorn som Blackbird blackbird, Junior Boys och Washed Out. Och det är ändå inte allt som jag skulle vilja se på årets festival. Att Hultsfred dessutom lyckats få tillbaka sin gamla campingplats Ängen är även det ett stort plus som utgör sin del i den lyckliga samling av aromer som doftar återkomst med stort å.

Arvika kommer utan tvekan klara sig i år. Jag hoppas innerligt att Hultsfred också gör det. Om de inte går runt i år så är det ändå ett tappert och ärofyllt försök, och till skillnad från tidigare år så skulle det inte vara festivalens fel. I år skulle felet helt och hållet vara hos publiken.

To be continued.

/Andres

Tidigare skriverier: Hultsfred och Arvika tillbaka på slagfältet

TV-serier vi minns

Alla har vi väl någon gång slaviskt följt en bra TV-serie? De har trots allt potential att vara rekreation när den är som bäst, erbjuda dig möjlighet att skönt luta dig tillbaka och avnjuta tankvärd eskapism i lagom långa doser. Detta gjorde TV till mitt tidigare favoritmedium, och det är därför som jag idag grämer mig över dess skamligt låga kvalitet. Då en bra serie blir alltmer sällsynt i dagens hårda nöjesklimat finner jag det lämpligt för oss att blicka i backspegeln och återuppleva några särskilt minnesvärda serier ifrån TV:s guldålder (alla åldrar förutom nu)!

Snacka om Peter Haber 1993

Den ursprungliga versionen av det som skulle komma att bli Snacka om Nyheter. Tidiga publikmätningar visade viss förvirring inför konceptet, då det aldrig var någon som faktiskt ”snackade” om Peter Haber. Den populära skådespelaren var istället permanent gäst och gjorde voice-overn till programmet. Själva avsnitten bestod främst utav att Stellan Sundahl berättade fräckisar för olika musikgäster. Snacka om Peter Haberlades ned efter enbart tre avsnitt, då det uppdagades att SVT hade låtit bli att betala royalties för de pålagda skratten och stod inför stämningshot.

Snacka om Nyhetre 1994

Efter nedläggningen av Snacka om Peter Haber gjordes formatet om till det vi idag skulle känna igen som Snacka om Nyheter. Vad få vet är att programmets första säsong fortlöpte med en oavsiktlig felstavning i namnet, något som inte upptäcktes förrän i slutet av säsongsfinalen.

Aaron Sorkin’s Blooper Hour (1999-2002)

Vem kommer inte ihåg när Aaron Sorkin överraskande tog ett avbrott från att skriva dramaserier för att redigera och presentera tvåtimmarsavsnitt med klipp på tjockisar som ramlar omkull? Serien fick tyvärr inte något särskilt genomslag i Sverige då den enbart sändes tidiga morgnar på SVT 2, men erhöll ändock en mindre skara trogna fans. Tyvärr lades programmet permanent ned 2002, efter att Sorkin fullbordat sin drogavvänjning, men ”Trippin’ Over: Best of Aaron Sorkin’s Blooper Hour” är schemalagd att släppas på blu-ray till hösten.

Kjell Bergqvist Sover (1994 – 1995)

Det mytomspunna mardrömsavsnittet.

En halvtimme varje söndag kunde svenska folket se Kjell Bergqvist sova. Lades ned efter två säsonger.

Tisdagspolisen 1969-1978

Under nästan ett decennium trollband SVT:s tidiga deckarsatsning med Martin Ljung i huvudrollen svenska folket framför TV-apparaterna. Berättelsen om den säregne kommissarien, som envisades med att bara lösa brott på tisdagar, erhöll stort gehör från kritikerna under hela sin livslängd. I synnerhet Bo Widerbergs insats som gästregissör i dubbelavsnittet ”Skottår” har gått till TV-historien, och anses av många vara det bästa som någonsin producerats av en skåning.

Igloo-nytt 1983

I ett oerhört missriktat försök att tilltala Sveriges inuitbefolkning inkorporerade SVT detta kortlivade nyhetssegment i Aktuellt. Inslaget togs bort efter att det i tre veckor enbart bestått av att nyhetsankaret ryckt på axlarna och sagt ”Det har visst inte hänt något igloorelaterat idag heller!”.

John Cleese på hal is 1989

SVT:s största satsning såväl som publiksuccé under det sena 80-talet. I 10 avsnitt fick tittaren följa John Cleese medan han blev alltmer insnärjd i en salig härva av spioneri, vapensmuggling och tveksamma myndighetsförehavanden! Förväxlingskomedi, thriller och slapstick när det är som bäst – kommer Cleese hinna blottlägga skumraskaffärerna och komma i tid till sonens fotbollsmatch? Trots namnet lyckades man aldrig få John Cleese själv att medverka, utan huvudrollen spelades istället av Täppas Fogelberg med en lösmustasch. Serien är idag kanske mest känd för sin ikoniska catchphrase: ”Ur vägen för bövelen – jag är John Cleese!!!”

Med detta avslutar jag dagens nostalgitripp och önskar er lycka till i VHS-djungeln (där ni snart kommer befinna er – oundvikligen inspirerade av mitt inlägg – för att gräva fram lite gamla klassiker)! /Jonas

Hultsfred och Arvika tillbaka på slagfältet (OBS! Old news!)

Jag, Andres, har i tidigare inlägg ventilerat mina åsikter om Hultsfredsfestivalens väg mot förfall, och då i synnerhet organisationen Rockpartys naiva och dumdristiga hanterande av krisen de stod framför. Jag har även pekat på att Arvikafestivalen var på god väg att gå samma öde till mötes som Hultsfred. De hade lämnat sin elektroniska nisch bakom sig och de kom även med förslaget att boka jämställt till 2011. Medan Rockparty gick i konkurs efter tre år av rent ut sagt idiotisk ledning så kapitulerade Arvika och erkände sitt stora misstag – innan det var för sent. Men nu är även Hultsfred tillbaka, dock i ledning av ett tyskt bolag som köpte upp namnet för en skitsumma. Frågan är ju givetvis; hur kommer detta gå? Dessa nyheter må vara gamla, men jag – Andres – anser att vara för sent ute är bättre än att inte vara ute alls. Därför gör jag ett mindre inlägg som jag skulle anse vara en del av min följetong av de båda festivalerna. Så håll till godo, för i helvete.

Arvika gick på en storförlust förra året. Inte så konstigt. Precis som Hultsfred bokade de inaktuella och ointressanta akter i en salig bred röra utan någon som helst känsla eller, som man säger i narrativa sammanhang, ”röd tråd”. Trots förlusten gick de ut med nyheten att de 2011 minsann skulle satsa på att boka jämställt. Att göra det svårt för sig själva måste väl ändå vara det dummaste Vinterbadarna kunde göra i detta sammanhang? Ja, givetvis. De gick inte långt efter ut med ett manifest där de bar om ursäkt, och där de skamfullt och ångestgivande sade att de naivt försökt vara något de inte är. Mycket klokt. Jag blev glatt överraskad. De skrev också att de skulle gå tillbaka till sitt gamla koncept; att boka elektroniska akter. Och de har lyckats få dit tunga namn i genren som Aphex Twin, Röyksopp, Digitalism och Covenant – men även en hel intressanta uppstickare. Jag tror Arvika kommer vinna tillbaka sin hängivna publik, men även locka en hel del nya kidz med electrofetish (med tanke på hur poppis genren över huvud taget blivit i Sverige. Emmaboda har i stort sett blivit en renodlad electrofestival och Dans Dakar slår på stort i Stockholm i juni, som två exempel). Att Arvika dessutom sätter ett lågt pris på biljetten och gör festivalen mindre är även det anledningar till varför jag tror att Arvika har räddat sig själva. De kommer helt klart fixa 2011 års festival.

Arvikabesökare.

Hultsfred ställer jag mig dock ytterst tveksam till. Igen. Det känns verkligen som festivalen spelat ut sin roll. Nu är de tillbaka igen och de brassar på med sin vanliga stil. De vägrar att banta ned festivalen utan lägger pengar på stornamn som Suede och Primal Scream istället. Jag måste dock säga att lineupen i år är mycket mer genomtänkt än tidigare år, och dessutom mycket mer intressant. Det är speciellt de mindre bokningarna jag uppskattar, de har fått ditt aktuella och intressanta namn som Blackbird Blackbird och Beach House, men även sample- och remixmästaren Star Slinger som är en personlig favorit. Och så vidare. Det är akuellt och exklusivt, men frågan är om det är vad som krävs för att locka publiken tillbaka till den lilla sketna hålan djupt inne i smålands skogar? Det är tveksamt. Jag tror Hultsfred kommer skita sig i år igen, men denna gången är det ett tappert försök. De står med en fin lineup och förtjänar att nå break-even i alla fall.

Fortsättning följer! Hoppas jag! (Eller jo för fan.)

/Andres

Min dag med Fredrik Strage i bilder

Jag hade det stora nöjet att få åka hem till och spendera en hel dag med självaste Fredrik Strage. Den till en början spända stämningen, med tanke på min kollegas tidigare skriverier, skingrades kort efter att jag välkomnats in i hans hem och konversationen kommit igång. Vi kom snabbt varandra nära och den vassa journalisten visade upp en spännande, okänd sida av sig själv. Mitt besök resulterade i en unik insikt i den stora journalistens liv, fylld av exklusiva anektdoter, ärliga och utelämnande men likväl underhållande, om hans barndom, drogmissbruk, skivsamling, olyckliga tonårsförälskelser och mycket mer – allt detta ackompanjerat av helt okej bilder vilka dokumenterar hans vardagsliv. Då kassettbanden jag spelat in intervjuerna på förstördes i en magnet-/wakeboardrelaterad olycka bad vi Strage att snabbt titta in på redaktionen och kommentera våra fotografier vilket han så vänligt gjorde. Nedan följer det material som kunde publiceras.

Hej! Här kommer de bästa bilderna från mitt och Jonas äventyr tillsammans, varsågoda!:

Softar.

Här sitter jag och ”chillaxar”. Jag vet att det egentligen inte är ett riktigt ord, men jag kan vara lite ironisk och tokrolig bland.

Min skivsamling.

Förutom min nästan kompletta kollektion Mr. Music-skivor (har någon som läser detta ett ex. av #5 1993 över så hör av er!!!) har jag: Best of Run DMC, Friday I’m In Love med The Cure och 38 oöppnade exemplar av Spandau Ballets Gold. Den där Boyz II Men-singeln som var poppis ett tag tror jag ligger där någonstans också (Making Love? Vad fan heter den egentligen?).

Min data.

Förutom att twittra sitter jag och ”tankar ner” lite ibland. Gillar The Pirate Bay och DC++ för sånt och det blir lite film, mycket anime och en del musik. Annars använder jag den egentligen inte till något – alla mina artiklar skriver jag i kollegieblock och e-post är för bögar har jag inte riktigt förstått mig på.

I hörnan.

Oj, haha! Ja, här sitter jag ibland när jag känner att jag behöver skämmas riktigt ordentligt!

Chillar i köket.

Den här köksfläkten lät jag montera enbart för att kunna hänga under den och röka. Jag lagar aldrig mat.

Kvällshäng.

På kvällen hängde jag med Philip Michael Thomas, som spelade Tubbs i Miami Vice. Grym serie. [Fotnot: Den här bilden hade Strage med sig själv, ”för att komplettera dagens händelser – alltså, det var på kvällen, precis efter att du stuckit, seriöst!”]

Filmsamlingen.

Jag tycker mycket om dem alla, men pärlan i samlingen är helt klart andra säsongen av Spin City! Jag är en riktig ”Stuart”, hehe.

Jag kontemplerar.

Tycker att vi avslutar med den här bilden, där jag sitter och avnjuter/sågar melodifestivalen medan jag kontemplerar över min nästa krönika! På återseende!
(Alltså Jonas, är det för sent att ändra titeln? Jag tycker fortfarande att ”En (Str)(d)ag med Fredrik Strage” är mycket fyndigare!)

Stort tack till Fredrik Strage för att du tog dig tid, du är en sann hjälte!

/Jonas och Strage

Slagsmålsklubbens olyckliga arv: Lissi Dancefloor Disaster

Fattar ni vad ni ställt till med?!

För cirka tre år sedan drabbade Lissi Dancefloor Disaster internet och kort därpå de svenska festivalscenerna. Tvåmannabandet försöker på något sätt måla upp sig som ett ”musikkollektiv” och strävar ivrigt efter en slags kultstatus, i den klassiskt utstuderade ”jag-bryr-mig-inte”-anda som kommit att bli ultrahipsterns mest utmärkande drag. Den genomsyrar allting bandet skapat, från de lite för studsiga melodierna med en subtil men medveten touch av otakt, till sidhuvudet på deras blogg – en GIF-animation bestående av en pyramid blinkande katthuvuden.

Jag vägrar publicera den spexigt blinkande versionen som de använder överallt, att reproducera den över huvud taget tar emot tillräckligt som det är.

LDD (som jag antar att deras största fans brukar kalla dem med en lätt nonchalant ton, gärna inför personer som inte vet vilka det är, så att de ges möjlighet att showa med sina överlägsna men ack så fruktansvärt onödiga LDD-kunskaper) är ett av många liknande band som dykt upp i kölvattnet av Slagsmålsklubbens succé – inspirerade inte främst av deras musik, utan image och leverne. Fenomenet SMK, ett band med löjligt många medlemmar (en salig blandning nördar och excentriker), har under de senaste tio åren dels producerat fantastisk nyskapande musik och dels blivit oerhört populära, något som lett till ett storhetsvansinne nästan lika ohälsosamt som deras levnadsvanor. Efter att 2007 släppt sitt tredje, mer klubbinspirerade, album ”Boss For Leader” på EMI befästes deras position i mainstreamfåran slutgiltigt, vilket inom kort kom att innebära ett totalt haveri av såväl fanbasen som bandets självdistans. Slagsmålsklubben spenderar nu mer tid med att knarka och vara odrägliga på festivaler än att producera musik, men är trots (och kanske på grund av) detta större än någonsin. Deras vidrigt dåliga singel ”Homeless” och den entusiastiska respons denna erhållit hos deras jasägande fanbase är det bästa exemplet på hur de nu är stora nog att göra precis vad de vill utan några som helst konsekvenser.

Hehe, kolla oss.

Lissi och dess likar tilltalas naturligtvis av tanken på att från en fräsig scen kunna blicka ut över en publik som okritiskt jublar åt varje slarvigt ackord och utstuderat kast med synthluggen. Det problematiska är att de, till skillnad från SMK, inte tar vägen dit genom att skapa bra musik, utan fokuserar på konsten att frenetiskt studsa bakom en synth med åtta pärlhalsband studsande runt ansiktsmålningen samtidigt som 4 kompisar utklädda till djur utför en ironisk dans i bakgrunden. Än värre är att detta märkliga försök till framgång i det här fallet har gått hem. Lissis första omnämnande i en tidning gällde inte deras musik, utan var en Namn och Nytt-notis om hur de under en natt tapetserat Stockholm med kattklistermärken, en gärning som genom att vara lika delar utstuderad och meningslös skänker mig obehagliga rysningar längs med hela mustaschen.

Svartvitt med grynigt filter - nu snackar vi KONST!

”Men Jonas!” gnäller någon av er läsare gällt, ”Hur kan de ha erhållit ett sådant unisont erkännande från såväl lokaltidningsjournalister som sina 1000+ facebookfans om de inte gör bra musik?! Du är bara avundsjuk, jag hatar dig och kommer aldrig mer läsa indiebloggen igen!!! Jävla Jonas!!!”
Jo, käre fiktiva läsare, jag anser inte att deras musik är helt värdelös. Den har tillräckligt med kvalitéer för att inte i ett andetag avfärdas, till skillnad från majoriteten av den här sortens bands oerfarna alster, och när man ställs inför det utförliga imagebyggande de ägnat sig åt luras man att tro att musiken är bättre och med större djup än vad den faktiskt är. Trots min kritik skulle jag rent utav vilja påstå att här finns stor potential och det inte är omöjligt att dessa musiker en vacker dag skulle kunna häva ur sig en rätt svängig låt. Majoriteten av deras musik är tyvärr för tillfället lika utstuderat idiotisk och halvtaskig som deras logotype. Praktexemplet är den hysteriskt urusla Oh my god! som jag antar ska vara ”så ironiskt dålig och töntig att den blir bra” med kitschiga ljud och intetsägande lyrik (”Internet… Internet, oh my god!”). I deras senaste alster Glowing Hearts visar de att de lyssnat på The Knife och Crystal Castles genom en 4 minuter lång uppvisning i mediokerhet. Höjdpunkten är än så länge helt klart den beklagligt namngedda Moshpit Lovers, en mycket enkel men godtagbar dänga vars enda riktiga svaghet är den halvtaskiga sången och trista texten.

Ett genomsnittligt fan.

Ett trist grepp som genomsyrar deras musik och som jag bara måste nämna är den slumpmässiga användningen av vad gemene hipster skulle kalla för ”TV-spelsljudet” – en enkel fyrkantsvågform med ett arpeggio för den insatte – och det är självklart att de gärna omfamnar chansen att få betecknas ”TV-spelsmusik”, epitetet bland andra SMK bittert stridit emot under större delen av sin karriär. De låter gärna sina ledinstrument ge sig ut på meningslösa och okoordinerade upptäcksfärder över klaviaturen, där tonerna gärna ”råkar” hamna fel och i lätt otakt (perfekt när man studsar runt bakom sin microkorg på scen med några gram koks i kroppen och har lite problem med att träffa rätt!), något som både är störande och korkat. En ljuspunkt är dock att de flesta av deras alster överlag är välproducerade (även om vem som helst kan få till en hyfsad klarhet och komposition efter en halvtimme i Fruity Loops) och vem vet, om ett par år kanske de droppat sången, etablerat ett mindre irriterande sound och pumpat ut några odödliga klubbklassiker. Tills dess är det bara att se deras ironiska kattlogga som en träffande symbol för indiescenens sämsta sida, precis som djuret kommit att symbolisera internets.

/Jonas