Hetaste indietrenderna sommaren 2012

Halva året har snart gått och vi kan redan urskilja de starkaste kulturströmningarna som kommer att dominera indiesommaren. För en gammal indieräv som jag själv är det givetvis lätt att identifiera årets trendskiftningar, men den mindre erfarne indiern kan få vissa problem att orientera sig. ”Är det ok att lyssna på musik med gitarrer i år?”, ”TV-licens – coolt eller töntigt?” ”Får jag gilla dubstep?”, ”Hur ironisk måste min truckerkeps vara för att vara indie?” och andra dumma frågor kan man som ny i indievärlden ställa sig. Trots att de som bäst förtjänar att besvaras med en fnysning eller en axelryckning axlar jag, Jonas, rollen som barmhärtig indieupplysare för att ge alla en chans att uppleva året på ett så indie sätt som möjligt! Härmed presenterar jag de fem största indietrenderna sommaren 2012.

5. Vitt brus

Roskilde 2012

Musik är något som funnits med människan sedan urminnes tider. Det är något som sitter djupt rotat i vår natur, och medan vi fortfarande bodde i grottor samlades bosättningarna runt en nytänd brasa för att knacka på en trumma och vråla lite gutturala läten. Är det inte absurt att vi nu, 2012, fortfarande beter oss som grottmänniskor? Lyssnar du på musik idag kan du lika gärna bära djurhudar och måla streckgubbar i blod på dina sovrumsväggar. Nu slänger vi ut musiken och spenderar en modern sommar lyssnades på vitt brus! Ett monotont, statiskt brus kommer att dominera radiokanalerna i sommar, brusfestivaler kommer att anordnas och människor över hela världen byter in sina gitarrer och munspel mot trasiga TV-apparater. Ljudbilden för resten av året stavas ”SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS”!

4. Tveksamhet

Hm...

I år tar vi inte ställning till någonting! Eller, jo förresten. Kanske.

3. Att använda ett socialt nätverk man inte tycker om, och twittra om det samtidigt.

2011 såg uppkomsten av att hippa kids slog på tv-apparaterna lagom till ”Melodifestivalen”, ”Så ska det låta” och andra folkliga program, för att sedan utförligt kritisera och håna dem på twitter. I år dumpar vi gammelmedia och loggar istället in på ocoola sociala nätverk samtidigt som vi twittrar om hur dåliga de är! Exempel på kommande tweets:

2. Jättesmå kepsar

Bonos keps 2012

Klädmodet förblir i stort sett oförändrat från 2011, förutom att alla kommer att bära komiskt underdimensionerade kepsar! De sitter fruktansvärt dåligt på huvudet, blåser gärna iväg vid minsta vindpust och har en förmåga att försvinna in i alltför vildvuxna frisyrer. Förvånansvärt nog kommer de små kepsarna så småningom sprida sig brett utanför indiekretsarna, och bli den enda trenden som aldrig någonsin försvinner. Under all framtid kommer de vara höjden av moderiktighet, och det blir snart europeisk kutym att bära en extra liten keps på finare tillställningar som bröllop, begravningar, när du blir adlad etc.

1. COUNTER-STRIKE

På bilden: FiXiEs.clan || Vegan_Synthesizer

Just det, CS är hetaste trenden 2012! Från att under ett och ett halvt decennium varit förpassat till högstadieskolor och missanpassade vuxenbebisar är det i år de hippaste, trendigaste och mest alternativa människorna som kommer att ”fragga”! Barer slår igen då allt fler väljer att hänga på de coolaste servrarna. Ventrilo svämmar över av nya kanaler och energidrycksförsäljningen slår alla rekord. Utelivet är ute!

Med den här listan hoppas jag att även den mest efterhalkande indiewannabeen ges förmåga att hänga på det senaste i indieväg. Vi ses i cyberrymden!

/Jonas (a.k.a. Indieblogg3rs – NyteStalker)

Slagsmålsklubbens olyckliga arv: Lissi Dancefloor Disaster

Fattar ni vad ni ställt till med?!

För cirka tre år sedan drabbade Lissi Dancefloor Disaster internet och kort därpå de svenska festivalscenerna. Tvåmannabandet försöker på något sätt måla upp sig som ett ”musikkollektiv” och strävar ivrigt efter en slags kultstatus, i den klassiskt utstuderade ”jag-bryr-mig-inte”-anda som kommit att bli ultrahipsterns mest utmärkande drag. Den genomsyrar allting bandet skapat, från de lite för studsiga melodierna med en subtil men medveten touch av otakt, till sidhuvudet på deras blogg – en GIF-animation bestående av en pyramid blinkande katthuvuden.

Jag vägrar publicera den spexigt blinkande versionen som de använder överallt, att reproducera den över huvud taget tar emot tillräckligt som det är.

LDD (som jag antar att deras största fans brukar kalla dem med en lätt nonchalant ton, gärna inför personer som inte vet vilka det är, så att de ges möjlighet att showa med sina överlägsna men ack så fruktansvärt onödiga LDD-kunskaper) är ett av många liknande band som dykt upp i kölvattnet av Slagsmålsklubbens succé – inspirerade inte främst av deras musik, utan image och leverne. Fenomenet SMK, ett band med löjligt många medlemmar (en salig blandning nördar och excentriker), har under de senaste tio åren dels producerat fantastisk nyskapande musik och dels blivit oerhört populära, något som lett till ett storhetsvansinne nästan lika ohälsosamt som deras levnadsvanor. Efter att 2007 släppt sitt tredje, mer klubbinspirerade, album ”Boss For Leader” på EMI befästes deras position i mainstreamfåran slutgiltigt, vilket inom kort kom att innebära ett totalt haveri av såväl fanbasen som bandets självdistans. Slagsmålsklubben spenderar nu mer tid med att knarka och vara odrägliga på festivaler än att producera musik, men är trots (och kanske på grund av) detta större än någonsin. Deras vidrigt dåliga singel ”Homeless” och den entusiastiska respons denna erhållit hos deras jasägande fanbase är det bästa exemplet på hur de nu är stora nog att göra precis vad de vill utan några som helst konsekvenser.

Hehe, kolla oss.

Lissi och dess likar tilltalas naturligtvis av tanken på att från en fräsig scen kunna blicka ut över en publik som okritiskt jublar åt varje slarvigt ackord och utstuderat kast med synthluggen. Det problematiska är att de, till skillnad från SMK, inte tar vägen dit genom att skapa bra musik, utan fokuserar på konsten att frenetiskt studsa bakom en synth med åtta pärlhalsband studsande runt ansiktsmålningen samtidigt som 4 kompisar utklädda till djur utför en ironisk dans i bakgrunden. Än värre är att detta märkliga försök till framgång i det här fallet har gått hem. Lissis första omnämnande i en tidning gällde inte deras musik, utan var en Namn och Nytt-notis om hur de under en natt tapetserat Stockholm med kattklistermärken, en gärning som genom att vara lika delar utstuderad och meningslös skänker mig obehagliga rysningar längs med hela mustaschen.

Svartvitt med grynigt filter - nu snackar vi KONST!

”Men Jonas!” gnäller någon av er läsare gällt, ”Hur kan de ha erhållit ett sådant unisont erkännande från såväl lokaltidningsjournalister som sina 1000+ facebookfans om de inte gör bra musik?! Du är bara avundsjuk, jag hatar dig och kommer aldrig mer läsa indiebloggen igen!!! Jävla Jonas!!!”
Jo, käre fiktiva läsare, jag anser inte att deras musik är helt värdelös. Den har tillräckligt med kvalitéer för att inte i ett andetag avfärdas, till skillnad från majoriteten av den här sortens bands oerfarna alster, och när man ställs inför det utförliga imagebyggande de ägnat sig åt luras man att tro att musiken är bättre och med större djup än vad den faktiskt är. Trots min kritik skulle jag rent utav vilja påstå att här finns stor potential och det inte är omöjligt att dessa musiker en vacker dag skulle kunna häva ur sig en rätt svängig låt. Majoriteten av deras musik är tyvärr för tillfället lika utstuderat idiotisk och halvtaskig som deras logotype. Praktexemplet är den hysteriskt urusla Oh my god! som jag antar ska vara ”så ironiskt dålig och töntig att den blir bra” med kitschiga ljud och intetsägande lyrik (”Internet… Internet, oh my god!”). I deras senaste alster Glowing Hearts visar de att de lyssnat på The Knife och Crystal Castles genom en 4 minuter lång uppvisning i mediokerhet. Höjdpunkten är än så länge helt klart den beklagligt namngedda Moshpit Lovers, en mycket enkel men godtagbar dänga vars enda riktiga svaghet är den halvtaskiga sången och trista texten.

Ett genomsnittligt fan.

Ett trist grepp som genomsyrar deras musik och som jag bara måste nämna är den slumpmässiga användningen av vad gemene hipster skulle kalla för ”TV-spelsljudet” – en enkel fyrkantsvågform med ett arpeggio för den insatte – och det är självklart att de gärna omfamnar chansen att få betecknas ”TV-spelsmusik”, epitetet bland andra SMK bittert stridit emot under större delen av sin karriär. De låter gärna sina ledinstrument ge sig ut på meningslösa och okoordinerade upptäcksfärder över klaviaturen, där tonerna gärna ”råkar” hamna fel och i lätt otakt (perfekt när man studsar runt bakom sin microkorg på scen med några gram koks i kroppen och har lite problem med att träffa rätt!), något som både är störande och korkat. En ljuspunkt är dock att de flesta av deras alster överlag är välproducerade (även om vem som helst kan få till en hyfsad klarhet och komposition efter en halvtimme i Fruity Loops) och vem vet, om ett par år kanske de droppat sången, etablerat ett mindre irriterande sound och pumpat ut några odödliga klubbklassiker. Tills dess är det bara att se deras ironiska kattlogga som en träffande symbol för indiescenens sämsta sida, precis som djuret kommit att symbolisera internets.

/Jonas

Indiebloggen sammanfattar Emmaboda 2010

Då har det alltså gått mer än en vecka tre veckor över en månad mer än två månader jättelång tid sedan vi i bedrövligt skick återvände från Emmaboda och vi har till sist återhämtat oss tillräckligt för att kunna sammanfatta festivalen. Eftersom våra kroppar och sinnen inte var vid sina fulla bruk under stora delar av festivalen (och det dessutom regnade ganska mycket och regn kan man ju inte gå ut i, eller hur!) så kan vi tyvärr inte tala för precis varenda akt, men vi är ganska säkra på att vi bevittnade mer eller mindre det bästa och sämsta småland hade att erbjuda detta år.

Tisdag

Hehe knark

Tveksamma till sällskapet åkte vi mot småland. Efter en pinsam incident vi inte kan skriva om här (och som till viss del kom att färga festivalen) drack vi öl och blev lyckliga igen. Sen fick Jonas migrän och Andres var agressiv.

Onsdag

Isak.

Vi (Andres i synnerhet) vaknade upp bakfulla och mötte den nya dagen med djup melankoli. Rex the Dog kl. 22:30 låg dock framför oss som ljuset i slutet av tunneln. Klockan 18.00 var vi på forumträff. Det var bedrövligt.
En himmel som hela dagen plågats av mulenhet gav till sist upp och började ösa ner regn över oss arma festivalbesökare. Klockan 22 satt vi salongsberusade och dyblöta i trädgården och såg på Andreas Tilliander. Han såg ut som en apa som hoppade runt på senen men musiken var helt okej. En kille med regnställ började konversera och bjöd eventuellt på cigg. Han hette Isak tror Jonas, och Andres nickar i samförstånd. Vi kommer fram till att han kanske inte bjöd på cigg utan tog från någon annan och gav till oss. Som en nikotinens Robin Hood ungefär. Eller var det kanske så att vi bjöd honom på cigg? Svaret står i stjärnorna.
Efter Tilliander började Rex the Dog spela. Ingen blev förvånad, ty det stod skrivet i schemat. Det var dock nära att vår käre hund (Rex the Dog alltså, vi har ingen hund, eller, i alla fall ingen gemensam men Andres har en kan man säga, eller det är väl hans föräldrars för att vara exakt) fick ställa in för att han tog fel tåg, kunde vi läsa på Twitter efter att festivalen, men på festivalen visste vi inte det (han kom i tid). Rex var jävligt bra, han körde många goa låtar (OBS – han var bra, men ordet ”goa” kanske inte riktigt är rätt begrepp att använda) och vi gick i taket när remixen av Robyns ”Dancing on my own” drog igång. Vi dansade så att vi blev svettiga. Efter en timme blev han avbruten av en jävla satans idiotjävel till vakt eller roadie (whatever???) som måste hata bra musik. Efteråt gick vi till campet och gjorde nånting (antagligen söp).

Torsdag

Hoffmaestro slår till

Andres låg och försökte sova när helvetet bröt loss och en fruktansvärd kakafoni skakade om tältväggarna.
”Är detta domedagen?” skrek Andres. Nej, det var bara Hoffmaestro som hade börjat föra liv klockan 12 (på dagen). Det var hemskt. Andres steg upp och mötte Jonas som satt i en brassestol och gapade, skräckslagen och hänförd på samma gång. Sedan gick de och duschade i den lokala sporthallen medan alla idioter stod och hoppade till Hoffmaestros pop/rock/techno/hardstyle/fittiga ljudbild. Detta visade sig vara ett mycket bra drag. Duscharna var nämligen helt tomma. Inte en naken man kunde skådas över det bländande vita kakelgolvet. Det gick till och med att bajsa i fred.
16:30 gick vi med en ryss och såg Babian! Vår ryska kamrat tog kontakt med en äldre herre (som vi här kan kalla för ”Benny”) och efter det såg vi inte ryssen för än på lördag morgon då han kom tillbaka med rak rygg och ett stort leende på läpparna. En fruktansvärd syn, mina vänner. Babian skrek på skånska och spelade på gitarr, bra som vanligt. 19:15 såg vi lite på Radio Dept. som tar shoegaze alldeles för bokstavligt (de kollar alltså på sina skor) och sjöng halvtaskigt. Efter detta söp vi oss fulla och gick på Digitalisms DJ-set (21:15) och dansade. Det var skoj – de spelade såväl sina egna låtar som andras! Precis som det ska vara i ett DJ-set. Senare tror vi att vi såg Cut Copy (23:15) lite och vi tror att sångaren hade rätt dålig röst, men det svängde(?). Klockan 01:00 var det dags för Crookers – en smärre surrealistisk upplevelse då vi misstänker att en tjock DJ plötsligt blev två helt olika varandra italienare – ja ni hör ju själva! Efter det drack vi antagligen sprit tills vi somnade. Ja, hur fan ska vi kunna veta?

Fredagar

Vi spelar på pavilion '09

Klockan 12:30 kunde vi sitta i campet och lyssna på Trummor och Orgels intetsägande hissmusik, som lät likadant hela timmen. Welle Erdball halv sju gav en läppsynkad show som bjöd på pratsång, roterande tyska brudar och en utdaterad speldator som slängdes ut ibland publiken. ”Det var kul,” sade vi och gick till Chilltältet. Där blev vi redlöst berusade, anklagade för att vara bögar, ljög om att vi spelade i band, fick veta att en tjej sett oss på Roskilde, blev bjudna på mat (just därför att vi spelade i band) och en drös annat som vi helst inte nämner här, vilket innebar att vi missade Friendly Fires, Jori Hulkonnen, Erol Alkan, Tiga och det mesta av Proxy (vi var alldeles för fulla för att uppskatta något när vi väl kom dit, alldeles för sent – vilket bland annat innebär att vi missade ett dånande ”WHO THE FUCK ARE YOU?” från den ryska producenten). Resten av kvällen är höljd i en dimma (en oerhört tjock sådan på köpet). På natten satte Jonas stupfull upp tält med en tjej.

Lördagen

HERE'S ANDRES!

På lördagen mådde vi riktigt dåligt och var på väg att åka hem ett par gånger, innan vi fick alkohol i oss och blev glada igen. Kvart i tre såg vi Dag för Dag under den stekande solen. Publiken var spårlöst försvunnen men de var rätt bra. I chilltältet träffade vi på en oerhört puckad tjej som smorde in Jonas byxor med vaselin, varpå Andres sprang iväg med ett fruntimmer. Jonas skickade ett nödrop till Andres, och sprang iväg även han. En bakfylla kommer och går och vår alkohol blir stulen. Klockan tio var det dags för Breakbot. Med perfekt promillehalt i blodet och ett fruktansvärt bra set blev detta festivalens höjdpunkt. När tonerna av ”Liposuct” började ljuda slet vi oss i samförstånd ifrån vår nästintill påbörjade kissning och började dansa som galningar. Trötta men lyckliga gick vi efter spelningen mot ängen där Crystal Castles redan hade börjat spela. Det var alldeles för mycket folk så vi gick runt på campingen och hällde tvål på folk istället. Framåt ett fick Jonas nog och lämnade Andres med en kvinna i knät för att sova, till Maskinens oljuva oljud. Andres gick loss – partytält flög och stolhögar bildades, ackompanjerat av en referens till ”The Shining”.

I söndags

På väg hem efter en tuff festival

Jonas vaknar upp, fullkomligt bedrövad. I Andres tält ligger en däckad smålänning – Andres, som dagen innan bett Jonas väcka honom då batteriet på hans telefon höll på att ta slut. Det visar sig att Andres gått och lagt sig hos tidigare nämnda fruntimmer (OBS: inget snusk) och är till synes okontaktbar. Så småningom svarar han dock på mobiltelefonen och vi beger oss fullkomligt förstörda hemåt. Var festivalupplevelserna värda visiten? Inte i det ögonblicket, nej. Men när bakfyllans dimma släppt kan vi enas om att Emmabodafestivalen 2010 ändå var en ytterst angenäm tillställning (inte minst tack vare alkoholens solida försvarsmekanismer mot vedervärdiga campmedlemmar och andra tråkiga angelägenheter), och att en biljett till 2011 kommer införskaffas illa kvickt.

/Jonas och Andres B-)

Vad folket vill ha

Bara för att man är indie betyder det inte att man inte måste hålla sig uppdaterad med vad folk tycker är fräckt och coolt nu för tiden. Man måste ju kunna hänga med i tiden och inte stå utanför när folk börjar diskutera Lady GaGa eller Twilight, utan genast kunna hoppa in och såga deras smak med stor kunnighet. Av denna anledning tog jag mig mödan att kika på vad topplistan över mest sedda filmer på YouTube för tillfället. Överst på sidan låg klippet ”kissies.se förstorar läpparna!” med 61 305 visningar. Naturligtvis förväntade jag mig inget artistiskt mästerverk, men att vad jag skulle få se helt skulle sakna någon sorts kvalitet hade jag verkligen inte trott. Eller jo, det hade jag väl kanske men jag kunde trots mina låga förväntningar inte låta bli att chockas över något som setts just 61 305 gånger, antagligen flera gånger av somliga individer.

Efter att ha dragit igång klippet möttes jag av vad jag först antog var hur de sista detaljerna lades till den senaste japanska robotmodellen, med otäck plasthud, barbiehår och ett fullkomligt oproportionerligt huvud. Plötsligt ryckte jag till när monstret börjar rycka i munnen för att sedan slå upp ögonen och fatta tag i en spegel så att det iskallt kan skåda sitt utseende. Efter att ha sett om klippet och därmed med ångest bidragit till både visning 61 304 och 61 305, förstår jag att det inte är ett monster, utan en modebloggare som ligger där, bakom två decimeter foundation, och får sina läppar uppblåsta som ett par frånstötande ballonger. Värt att notera är också hur skönhetsläkaren(?) genomför hela ingreppet med en guldlänk och en helt fenomenalt stor klocka runt handlederna, vilket föga förvånande indikerar en hög inkomst. En eloge till denna människa, som har vett att dra lite fördelar av alla dumma människor där ute!

Det här klippet väcker onekligen tankar. Först och främst börjar man ju undra hur en människa kan spendera lika mycket tid på att klämma in smink i ansiktet som meddelspellängden av ett proggkonceptalbum från 1975. Är det verkligen något som höjer att livskvalitén? För det andra, inte nog med att du spenderar dagarna med att göra dumma, meningslösa och rent bakåtsträvande saker, du spelar dessutom in det och visar hela världen hur dum i huvudet du är. Här borde vi alla egentligen kunna sätta oss ned med ett glas vin, plocka ur pipan och skrocka åt det absurda i denna tanke, men det är nu som man slås av den verkligt hemska sanningen.

61 305 jävla visningar

/Jonas

A confession

Klockan är 23.30. Jag, Andres, har förtärt 1 liter New Castle och en 0.5 liter Heineken denna underbara novembertorsdag. Det var gott, men det hör inte hit. Jag måste, som rubriken säger, komma med ett litet erkännande. Mitt inte nådiga påhopp på Maskinen i föregående inlägg var inte riktigt befogad känner jag. Albumet är fortfarande riktigt jävla risig, texterna är pinsamt fjantiga och de flesta låtarna är genomusla, men när det väl är bra, och ja – det blir det faktiskt ibland – så blir det faktiskt bra. Jag måste fortfarande säga att Maskinen verkligen håller låg kvalitet. Jag begriper fortfarande inte grejen med att göra en refräng som ingen kan sjunga med i om intentionen nu är att det ska bli en klubbhit. Jag har lite svårt för Afasis rapp. De flesta låtarna är genomruttna, men Maskinen är inte genomgående helt ruttet, för ibland, ibland så känner jag att detta är bra. Detta skulle jag lätt kunna svänga höfterna till. Andra spåret ”Bränner” är helt klart en sådan dänga. Det är också en relativt överkomlig text för att vara Maskinen. Detta kan jag tänka mig att dricka alkohol, knarka och dansa till. Okej, inte knarka kanske. Jag är ingen jävla Strage. Och just det – bara för att jag inte dissar Maskinen fullt ut längre så betyder det inte att jag tycker Strage har rätt. Han gillar fortfarande ”Alla som inte dansar”. Han tycker fortfarande det är skitkul att se Frej och Afasi utklädda till prostituerade transvestiter. Han beskriver Slagsmålsklubben som lite mer elektronisk än Maskinen, vilket ger ett rätt oprofessionellt intryck då Maskinens musik är mer eller mindre genomgående elektroniskt uppbyggd.

För att sammanfatta det hela; Maskinens nya album är överlag ren skit, men den glimmar till ibland. Där det är svängigt så blir det jävligt svängigt, och just i de ögonblicken så blir jag faktiskt lite mer nyfiken på Maskinen och vad de kommer att producera i framtiden. Eftersom detta i stort sett blev en liten recension så kan jag ju avrunda så här:

Maskinen – Boys II Men
Betyg: 2/5

/Andres

Strage är jobbig igen

Igår kom jag över ett klipp där vår käre musikjournalist Fredrik Strage gästar världens sämsta morgonprogram, Nyhetsmorgon på TV4. Att frivilligt ställa upp på ett TV4-producerat program är ju en sak och kan givetvis diskuteras i sig, men att sitta där och hylla rap-gruppen Maskinen tar nog ändå priset av dumhet. Maskinen, bestående av de båda clownerna Afasi (från Afasi & Filthy) och Frej Larsson (från Slagsmålsklubben) har gjort sig kända genom ”dansgolvshittar” som ”Alla som inte dansar” och ”Segertåget”. Båda låtarna är katastrofalt dåliga, men inte enligt Strage. Han tycker ”Alla som inte dansar” är en bra låt. En låt som handlar om att den som inte dansar är en våldtäktsman. ”Popkritikern” har talat, jag vill spy. Maskinens nyligen släppta skiva är dock ingen katastrof. Det är en undergång. En fullständig apokalyps. En hel spiral av katastrofer sammansvetsade. Här sitter Strage och ger, enligt den manlige programledaren, svenska folket en ”uppdatering i populärkulturen”. Nu är ju inte jag den som tror att svenska folket är som en hjälplös passiv måltavla, men faktum är att Strage onekligen fyller en stor inflytelserik funktion som musikjournalist – vilket är problematiskt. Han gillar ju faktiskt Maskinen.

/Andres

Kolla in denna då!

Jag har kikat runt lite på våra ”konkurrenter” i bloggsfären, alltså på folk som också skriver så kallade ”Indiebloggar”. Jag kom över en stackare som verkligen ligger i lä, och det vore nästan en överdrift att över huvud taget kalla henne för konkurrent, men jag tog mig ändå tiden att analysera ett inlägg. Kolla in denna:

Inte så indie va?

Betyg? IG såklart. En retorisk mardröm. Om hon tror att det är indie att särskriva så tror hon fel. Nu orkar jag inte skriva mer, för nu är jag arg.

 

/Andres

 

Kolla in denna

Kolla in honom. Fredrik Strage. Inte så indie va? Hur fan kan man vinna Stora Journalistpriset genom att sitta och leta upp Youtube-klipp för att sedan posta klippen i en blogg och beskriva varför just det klippet är ett stort ögonblick i rockhistorien? Okej, det var kul att följa, men vafan; lite mer borde väl ändå krävas? Det tycker jag i alla fall. Förresten; visste ni att han åkt fast för kokaininnehav? Ja, jävlar vilken snubbe! Han skriver inte bara om de stora knarkarna, han vill vara en också. Jag menar, hur tragiskt är det egentligen inte att en musikjournalist springer in på toaletterna på Stockholms inneställen och drar i sig kokain? Det är ju så uppenbart att Strage är en wannabee. Tror jag.

/Andres

Presentationer är tydligen obligatoriska nu för tiden.

Eftersom min kollega Andres presenterade sig så vackert (två gånger om) är det väl lika bra att även jag gör det. Men lite mer rättframt. Just det, jag är en sån där märklig person som inte försöker sno in mig själv i mystik och ovisshet för att skapa nyfikenhet och väcka intresse hos de få imbeciller som av någon anledning faller för ett såpass billigt trick. Nej, pretentioner och image tar inte överhanden när jag sätter fingrarna mot tangentbordet utan det är FOKUS som gäller. Jag har något att berätta och en önskan om att folk lyssnar på budskapet istället för att girigt dra blickarna mot budbäraren. Denna skribent står över sånt. Till skillnad från vissa andra.

Så nu tar vi och gör det här på riktigt. Som det borde vara.

Hej. Jag heter Jonas, är en musikintresserad kille i södra Sverige som gillar sånt som ligger en bit utanför kartan så att säga (och det mesta som man kan klassa kult).

Se på den! För att avsluta med något musikrelaterat, vilket den här bloggen faktiskt har som syfte att förmedla:

Michael Jackson är överskattad.

Ha en bra kväll.

/Jonas

Att reda ut eventuella missförstånd

Folk har undrat om jag är Andres Lokko, musik- och kulturjournalisten på SvD. Okej, folk har inte alls undrat det, ty vår blogg har inte vunnit nog popularitet i bloggsfären än, men jag känner på mig att frågan kommer att komma förr eller senare. Och jag kan då säga att nej, jag är inte Andres Lokko, musik- och kulturskribenten på SvD. Jag har absolut inget med honom att göra. Mitt namn är Andres Loco och jag är en fullständigt självständig skribent. Så inga dumma frågor nu, ville bara inflika detta. Se detta inlägg som ett litet extramaterial av föregående inlägg av mig. Ha det nu så bra.

/Andres