Emmaboda 2.0 – den lilla versionen av Hultsfred

Han har sovit allt för länge. Det är dags att skaka liv i honom – den cyniska, bittra och känslokalla organism i vilken hela kultursverige kan se sin sanna spegelbild; Indiebloggen! Upp och hoppa! Dags att leva! Nya friska tag! Varför har denna ypperliga hållplats i intranätets oändliga universum legat i dvala så länge? Varför har de två intellektuella pajsingarna Andres och Jonas inte låtit sin flits lampa lysa över bloggen, och skaka runt i hela den pretentiösa kulturdiskursen? Nå! Mycket vatten har hunnit flyta under bron, som även sett sig brännas; och alla de skepp som lyckats sänkas på vägen bärgas nu upp igen och genomgår en abnormt ambitiös renovering. Det vore på sin plats att förklara sig lite, tänker Andres samtidigt som han inser att han ännu en gång råkar skriva ett inlägg i tredje person. Vilken klant! Nåväl; mycket har hänt. Inte bara i kultursverige, utan även i våra liv. Vi försöker bilda oss. Vi har varit ute på skolans slagfält och försökt göra rätt för oss; nå någonting, besitta någonting så att vi, kanske (och förhoppningsvis!), någongång i den linjära tidslinje som vi valt att kalla livet, kan bli någonting. Få en plats i den maskin som kallas samhället, bli ett kugghjul däri och reproducera en falsk och fjantig verklighetsuppfattning som vi människor för länge sedan byggt upp och är förblindade av. Oj, mycket snack, men ack så rätt! Men nu har i alla fall jag, Andres, lite tid över. Och vad gör man då? Jo! Man skriver ett inlägg på Indiebloggen såklart, och man skriver ett LÅNGT inlägg! Se det som en liten gåva för att vi har varit inaktiva så länge!

Jag har som smått följt Hultsfredsfestivalens försök att resa sig upp från smutsen som de (som är mycket värt att poängtera) lyckats alldeles ypperligt med att dra ner sig själva i. För att få lite mer inblick över vad jag menar, så hänvisar jag till inlägget ’Vansinnet kan fortsätta – Hultsfred is back’, som du hittar om du bläddrar ner lite. I detta inlägg kommer jag dock inte sätta ljuset på Hultsfred, om än lite grann, utan mera på Emmabodafestivalen; en festival som är på god väg att göra en ’Hultsfred’, det vill säga förgöra sig själv. Detta resonemang kan jag till och med dra så långt att jag vågar beskylla Hultsfredsfestivalen som delaktig utlösande faktor för den självmordsmaskin som Emmaboda satt i rörelse.

Emmabodafestivalen, Indieboda, Rassle: kärt barn har många namn. En mycket omtyckt och gemytlig festival enligt många, undertecknad inkluderad. Men! Något har hänt på senaste tiden. Och då menar jag verkligen senaste tiden. Emmaboda har ändrat profil. De vill inte vara så nischade längre och göra det som Emmabodafestivalen är känt för (och dessutom gör bäst); nämligen att boka de nya, smala och intressanta banden som man knappt får se på någon annan festival i Sverige. Denna förändring började synas smått redan 2008, då de bokade Justice som var ett stort dragplåster. Emmaboda har aldrig bokat några dragplåster innan. Resultat: helt okej! Justice var sommaren 2008 inte fullständigt etablerad på den svenska populärmusikscenen, även om bokningen säkerligen fick många trofasta gamla Emmabodare att rynka på näsan. ”Vafalls? En stor Ed Banger-akt som dragplåster till Emmaboda? Jaha, okej okej.” Justice blev den stora snackisen på Emmaboda 2008. Det ryktades om att de hade hyrt in extra el för spelningen på Ängen och från bandarna på campingen spelades ’Cross’ på repeat. Ja, peppen var så hög den sommaren på Rasslebygds åkrar så till den grad att undertecknad fick i sig ett glas billig vodka för mycket och satt ihopsjunken i en brassestol när de franska electrotonerna började braka loss från de medelmåttiga högtalarna på Ängen. Tråkig omständighet, men likväl; även om 2008 års festival var ett aktivt ställningstagande från festivalledningens sida om hur de ville utveckla festivalen, så var det ingenting emot vad 2009 års festival var. Inget alls emot, faktiskt! Faktum är, ta mig fan, att 2008 års festival var en bra festival, med trevligt folk. Emmaboda var fortfarande en gemytlig tillställning. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om 2009 års upplaga av festivalen.

Ungefär 5000 personer besökte Emmabodafestivalen 2008. Över 7000 personer besökte festivalen 2009. Det är 2000 mer besökare än 2009, och dessutom hade campingen expanderats. Hur kan detta komma sig? Jo. År 2009 var året då man kunde se vad omstruktureringen hade för direkta konsekvenser på själva festivalen. Festivalledningen hade redan 2008 naivt dödförklarat indien i en intervju, och nu skulle ett nytt Emmaboda öppna upp sig; Emmabodafestivalen 2.0. För att ge denna omstrukturering en mer rättvis bild i denna text har jag valt att definiera den som ’Lilla Hultsfred’. Jag hoppas att ni är berikade med någorlunda okej tankeverksamhet, och att konnotationerna av definitionen förhoppningsvis ger er en målande uppfattning om vad jag vill säga; för visst det så, att den enda svenska festivalen med någorlunda integritet, och som dessutom är så högt uppskattad (även om det var av få personer så var det av personer vars hjärtan verkligen brinner för musiken, undertecknad ännu en gång inkluderad) har nu valt att bredda sitt program, strunta i nischandet och göra en festival där folk med alla smaker ska få plats.

Hultsfredssyndromet
Låt mig introducera er för ett begrepp! Detta begrepp har jag mer eller mindre kommit på nu i skrivande stund, enbart för att kunna applicera något på denna text som sammanfattar allt galenskap jag hittills rabblat upp! Fenomenet som jag beskriver ovan kan sammanfattas med ett enda ord, eller begrepp; Hultsfredssyndromet. Begreppet skulle kunna definieras som det som händer när en mindre festival försöker bredda ut sig över sina faktiska resurser. De klarar inte av den breda standard de själva satt, varav de mer eller mindre förgör sig själva. Låt oss nu sätta detta i en kontext! Roskildefestivalen kör på samma princip som Hultsfredsfestivalen, det vill säga att de bokar många band av många olika genrer; allt från smal garagepunk till artister som spelas på RIX FM. Detta koncept med konvergens av genrer är i princip enbart vinnande om festivalen är stor, och det är Roskildefestivalen. Hultsfredsfestivalen är inte så stor, vilket betyder att de har en mer begränsad budget, vilket i sin tur betyder att de verkligen måste veta vad de ska lägga pengarna på. De måste veta vad publiken vill ha, och eftersom det inte bara är en målgrupp de riktar in sig till så kan det bli väldigt svårt att stilla alla potentiella besökares törst. Anledningen till att Hultsfred går så dåligt skyller jag till stor del för att de fortfarande trilskas med att boka så förbannat brett och inte kan hantera det rätt. Nu gör Emmaboda likadant, och det är en ännu mindre festival än Hultsfred, och fruktansvärt mycket mindre än Roskilde.

Men! Den stora skillnaden mellan Hultsfred och Emmaboda är att Emmaboda bara har att vinna på det nya konceptet, även om dess status som festival har sänkts totalt – i alla fall i mina ögon (och jag är nog inte ensam!). Hultsfred måste ha ett visst antal besökare om de ska kunna ha kvar sin storlek på festivalen, men eftersom Emmaboda är mycket mindre och inte behöver lika många besökare för att gå runt, så kan det egentligen bara gå bättre rent ekonomiskt för Emmaboda. Dessutom är biljetterna väldigt mycket billigare. Emmaboda kommer troligen inte att dö ut på det sätt som Hultsfred är på väg att göra – tvärtom. Emmaboda håller på att blomstra upp till en stor festival, och det är just det som är problemet. Emmaboda har raserat sitt gamla ideal och har därmed förstört sig själva genom att bli som alla andra festivaler, något som de – tragiskt nog – troligen är medvetna om inom festivalledningen. Emmabodafestivalen 2.0 är inte mer än en liten version av Hultsfred, och för er arma stackare som finner detta roende kan jag bara beklaga och samtidigt framföra ett osympatiskt ’grattis’.

Ny publik
När 2008 och 2009 öppnade upp för fler musikgenrer, som inte tillhör den smala kategorin, så lockas en ny publik till de småländska skogarna den sista helgen i juli än vad det gjort tidigare Emmabodafestivaler. Det kan man bara beklaga! Det blir en Hultsfredpublik; en salig röra av folk helt enkelt. Medelåldern sänks, och folk som egentligen skulle passa lika bra in på ett midsommarfirande på Öland invaderar Rasslebygd. Många av dem är inte där för musiken, utan lockades av den billiga biljetten och feststämningen. Jag vågar påstå att de smala banden höll slödderpacket borta innan 2009, medan vi 2010 får se massvis med fulla småglin stå och skrika till Hoffmaestro och Hästpojken. Men vad fan, säger jag, det kan de ju göra på vilken svensk festival som helst. Varför Emmaboda? Festivalledningen, varför gjorde ni så här!? Varför blev ni som de andra svenska festivalerna? Detta är inte bara en spik i kistan för Emmaboda. Det kan vara slutet för hela svenska festivalutbudet. Vad har vi att välja mellan? Alla svenska festivaler är numera mer eller mindre samma skit. Way Out West är dock en intressant nykomling, som bokat bra artister enda sedan starten – värt att nämnas!

Emmaboda och Hultsfred i samarbete
Om ni orkat läsa hit, så förstår ni säkert att det gör ont i mitt indiehjärta när Emmaboda, slutligen, väljer att ragga besökare tillsammans med just Hultsfredsfestivalen. Köp en biljett och då ingår både Emmaboda- och Hultsfredsfestivalen i priset. Det är just den nyheten som fick mig att vilja skriva detta inlägg. Det var spiken i kistan, dolkstöten i ryggen. Ridån har gått upp, och där bakom står kejsarna nakna! Emmaboda har gett upp. De har sålt sin själ till djävulen.
Aldrig mera kommer den gemytliga Emmabodakänslan infinna sig på samma sätt igen; kalla mig konservativ, men detta har då ingenting med tidens gång och festivalernas anpassning att göra, försök inte pracka på mig det. Nej då, det har att göra med en uttråkad festivalledning som vill blåsa liv och se pengarna rulla in. Den profil Emmaboda en gång bar är borta med 2009 års festival, den ondskefulla planen från festivalledningen med kodnamn Emmaboda 2.0, tillika Operation Lilla Hultsfred, är redan i rullning. Slutet av en epok, helt enkelt.

Slutdiskussion
Som jag redan fastslagit så kommer Emmaboda, tillskillnad från Hultsfred, inte gå minus i kassan nu när Hultsfredssyndromet infunnit sig, ty det är en liten festival som inte behöver så många besökare för att gå runt. ”Men vadå!?” Säger du. ”Hultsfredssyndromet gick ju ut på att festivalerna eliminerade sig själva?” Jo, säger jag då – det stämmer. Att Emmabodafestivalen skulle gå i konkurs för ekonomiska skäl tror jag inte ett dugg på, däremot har varje festival en kultur, ett symboliskt värde, och den har festivalledningen totalt raserat. Att kalla Emmabodafestivalen för Emmabodafestivalen har för mig inte blivit en självklarhet länge, paradoxalt nog. För mig finns inte Emmabodafestivalen länge. Jag vill kalla det något annat. ”Lilla Hultsfred”, kanske. Eller Emmabodafestivalen 2.0. Men inte Emmabodafestivalen. Den finns bara kvar i mina minnen!